Numera kan jag inte läsa något bra utan att märka en liten lätt ryckning i höger pekfinger. Antagligen håller mänskligheten på att utveckla en ny reflex, att trycka på delaknappen så snart vi upptäckt något vi gillar.
Länge kändes det bara trevligt. Jag hittade nya artiklar, tankar och idéer genom att se vad mina vänner rekommenderade. Min egen läsupplevelse förhöjdes av vetskapen att jag så lätt kan sprida det jag hittat. Lusten att dela information kändes som en djupt mänsklig egenskap som tjänar oss väl.
Nu är jag inte längre lika säker. På sistone har jag och mina Facebookvänner istället delat artiklar om farorna med att dela artiklar på Facebook. Insikten har börjat spridas om att delareflexen kanske inte är så oskyldig som vi först trodde.
I en sådan artikel varnar Anna Dahlberg, chef för Expressens ledarredaktion, för det hon kallar ”ett nytt medialt kretslopp”. Vi får allt mer av vår information via våra vänner, vilket betyder att den filtrerats av människor som med stor sannolikhet tycker ungefär som vi. Och vi delar saker med dem som vi väntar oss att de ska vara intresserade av – artiklar som påminner om andra artiklar vi redan delat med varandra.
Vi lockas också allt mer av medier med en uttalad politisk hemvist, i stället för breda medier med anspråk på politisk opartiskhet. Intresset för GP och DN minskar, medan det ökar för Politism, Feministiskt Perspektiv och Avpixlat. Allt fler nöjer sig med att få sin nyhetsdos genom en förmedlare som bekräftar den egna världsbilden: vänstermänniskor väljer LO-stödda Politism, feminister Feministiskt Perspektiv och sverigedemokrater Avpixlat.
Den här utvecklingen har gått snabbt och innebär att vi inför årets val delvis skaffar oss åsikter och information på ett annat sätt an vi gjorde inför valet 2010.
För fyra år sedan fanns varken Politism, Feministiskt Perspektiv eller Avpixlat (däremot föregångaren Politiskt Inkorrekt). Intresset för politik var inte lika märkbart som nu. Och vi ägnade inte alls lika mycket tid åt sociala medier, vilket delvis kan ha berott på att det då bara var 14 procent av svenskarna som ägde en smartphone, år 2013 var det 67 procent.
Siffrorna är hämtade ur Mediebarometern, en stor undersökning av svenskarnas medievanor. När den senaste mätningen presenterades i juni var vissa förändringar så kraftiga att forskarna först misstänkte mätfel, berättade medieforskaren Ulrika Facht nyligen iradioprogrammet Medierna. Det har inte tidigare skett så snabba förändringar som nu.
Det som framför allt ökar är den sociala medieanvändningen, inte bara mätt i tid utan också i användningsområden. Facebook och twitter börjar bli allt viktigare som nyhetsförmedlare, främst för yngre. När unga nyhetskonsumenter hamnar hos traditionella medier är det ofta for att någon bekant delat en artikel.
Hur kommer då de nya medievanorna att påverka årets val och samhället på sikt?
För dem som är intresserade av politik finns tydliga fördelar. Det var länge sedan det pratades så mycket politik som nu, det är ovanligt stort fokus på sakfrågor och ideologi, fler olika röster hörs.
Problemet är bara att de där rösterna allt mer sällan talar med varandra. Anna Dahlberg beskriver det som en politikens ekokammare, vi hör mest ekot av vår egen röst. Hon befarar en amerikansk utveckling, där högern formats av nyheter från Fox News och aggressiva radiopratare som Rush Limbaugh, medan liberaler lever i en värld präglad av TV-kanalen MSNBC. De kan inte längre prata med varandra, eftersom de saknar gemensamma referenser.
Där är vi knappast i Sverige. Men det sker ändå en snabb polarisering av vår mediekonsumtion. Den allra största skillnaden är kanske att högutbildade och lågutbildade fått radikalt olika medievanor. Länge konsumerade lågutbildade nästan lika mycket dagstidningar och tv-nyheter som högutbildade, men så är det inte längre.
Mellan 1980 och 2012 har andelen lågutbildade som läser en dagstidning dagligen minskat från 75 procent till 43 procent. Bland högutbildade är det däremot fortfarande 69 procent som läser en dagstidning. Det är också nästan enbart lågutbildade som helt överger traditionell nyhetsförmedling.
När olika sociala grupper hade liknande medievanor betydde det inte bara att de fick ungefär samma information. De hade också ungefär lika goda kunskaper om samhället och ungefär lika stor tilltro till det politiska systemet. Grupper som inte tar del av nyhetsförmedlingen har däremot betydligt sämre kunskaper och mycket lägre förtroende för politiken.
Om det nuhållerpå att bildas en ny underklass som står utanför nyhetsflödet är det alltså troligt att samma personer riskerar att marginaliseras i hela det demokratiska systemet. Vad händer med demokratin då?
Nästa fråga är om våra nya medievanor också bidrar till ökad åsiktsmässig polarisering.
När det gäller ytterlighetsåsikter är svaret ganska självklart ja. Nazister, våldsbejakande jihadister och andra fanatiker hade inte lyckats få sådan spridning för sina idéer om de fortfarande varit tvungna att förlita sig på flygblad och klistermärken. Men internet har inte bara gett enorma skalfördelar utan också visat sig oslagbart som indoktrineringsinstrument. Självradikalisering kan gå skrämmande snabbt hos personer som slutar prata med andra än åsiktsfränderna på olika hatsajter.
Men hur är det med personer med mer vanliga åsikter, påverkas de av att främst kommunicera med likasinnade?
Allt mer tyder på att människor överlag blir mer oförsonliga och onyanserade av att bara möta andra som tycker likadant.
År 2005 genomfördes exempelvis ett experiment vid University of Chicago där 63 personer av olika politisk uppfattning fick fylla i en enkät med frågor om deras åsikter kring tre, i USA kontroversiella, frågor: samkönade äktenskap, aktiva antidiskrimineringsåtgärder (”affirmative action”) och klimathotet.
Därefter delades de in i grupper utifrån politisk hemvist, där varje grupp skulle försöka komma fram till en gemensam ståndpunkt ide här tre frågorna. Avslutningsvis ombads deltagarna fylla i ett nytt frågeformulär om de egna åsikterna. Det visade sig att deltagarna under studiens gång blivit mer bergfast övertygade om sina ursprungliga åsikters riktighet och mindre benägna att kompromissa.
Ett fullkomligt väntat resultat, enligt en av de ansvariga för experimentet, professor Cass Sunstein. Liknande studier har tidigare kommit fram till samma resultat, skriver han i boken Infotopia: ”När människor med likartade åsikter samlas tenderar de att förstärka sina förutfattade meningar och sprida osanningar”.
Alltså är ett högre tonläge att vänta när det politiska samtalet allt mer går ut på att vi ska visa våra vänner hur rättrogna vi är, snarare än att kommunicera med folk som faktiskt tycker annorlunda.
Samtidigt kan sociala medier förstås också bidra till att göra debatten mer nyanserad. Det går snabbt att föra fram nya perspektiv. Inte minst kan politikers svepande beskrivningar omedelbart ställas mot konkreta erfarenheter och personliga berättelser.
Det blev tydligt redan i valrörelsen 2010, då bloggaren Emelie Holmquists text om hennes utförsäkrade mamma Annica Holmquist blev politiskt sprängstoff. Inlägget delades 38 000 gånger och bidrog till att sjukförsäkringsfrågan blev en av de hetaste under sista veckan före valdagen.
Inför årets val är det ett exempel som studerats av alla landets opinionsbildare, inom och utom de politiska partierna. Den som hittar ”rätt” exempel kan framgångsrikt vrida debatten.
På olika sätt håller nya medievanor på att göra politiken mer känslostyrd än tidigare, på gott och ont. I USA har insikten om att väljarna får allt mer av sin information och sina åsikter via sina vänner revolutionerat den politiska taktiken. Numera läser alla kampanjstrateger böcker med titlar som Connected, Politics Transformed, The Victory Lab och Nudge (Cass Sunstein är för övrigt medförfattare till den sistnämnda). Den nya politiken handlar mindre än tidigare om att övertyga och mer om att med subtila medel få väljarna att ändra beteende.
Framför allt används digital teknologi och sociala nätverk. En av författarna bakom boken Connected, James Fowler, har exempelvis blivit berömd för ett experiment där valdeltagandet höjdes genom att folk fick se bilder som visade att deras Facebook-vänner redan röstat. Vår vilja att göra likadant som våra vänner håller på att bli ett av politikens främsta vapen.
Svenska politiker har låtit sig inspireras, inte minst skickade partierna folk till USA i samband med presidentvalet 2012. Där fick de se många exempel på hur budskap numera kan skräddarsys ända ned på individnivå. Genom att korsköra olika dataregister går det att få fram en tydlig bild av en persons vanor och åsikter, som gör det möjligt att kontakta någon med information anpassad just för henne eller honom.
Det är inte tillåtet i Sverige och därmed borde de amerikanska kampanjmetoderna ha begränsat värde här. Men våra nya medievanor gör det delvis möjligt för partierna att komma runt det som nyss såg ut att vara oöverstigliga hinder.
Om vi framförallt söker oss till medier med tydlig politisk preferens är mycket av jobbet redan gjort, det blir plötsligt väldigt lätt för partierna att veta var de potentiella väljarna finns. Vårt facebookdelande hjälper till ytterligare.
Dessutom är det fullt möjligt att testa budskap på olika grupper genom att köpa annonser på Facebook eller Google, som erbjuder allt mer sofistikerade metoder för selektering.
Det här är också ett område som utvecklats kraftigt sedan tidpunkten för det förra svenska riksdagsvalet. Då var personaliseringen av nätet fortfarande något ganska nytt. Få hade förstått vidden av att Google i december 2009 börjat visa sökresultat på ett nytt sätt. Vad en person fick fram för information skulle inte längre bara bero på vilka sajter som Googles eget rankningssystem prioriterade, utan också på vilken information Google hade samlat in om personen som sökte. Den som tidigare visat stort intresse för fotboll, söta katter eller jihad skulle matas med mer av samma sak.
I boken The Filter Bubble från 2011 varnar Eli Pariser för vad det här gör med demokratin. Vi delar inte längre en gemensam verklighet och vi saknar möjlighet att kontrollera hur den information vi får filtreras. Var och en riskerar att fastna i sin egen lilla filterbubbla.
Jämfört med för fyra år sedan har våra till synes oskyldiga medievanor fått en ny politisk sprängkraft. Dela gärna det.
Ämnet
Vad innebär våra förändrade medievanor för demokratin? Och vad händer när mediekonsumtionen polariseras? Maria Sköld skriver om snabba förändringar där gemensamma referenser inte längre är lika givna.
Skribenten
Maria Sköld är journalist. Jobbade under många år som politisk reporter och kommentator på GP.
