Tolv korta texter frammanar en social verklighet som de samtidigt gestaltar en konsekvent avsky inför. Mats Kolmisoppis tredje bok Undantagen är en ensemble av tillståndsbeskrivningar och monologer som bildar ett mörkt montage.
Prosan är bildfattig, korthuggen och vardagsnära. Folk går i köpcentrum, sitter vid middagsbord, kör bil, står vid fönster. Men Kolmisoppis prosa är samtidigt spektakulär, eller snarare iöronenfallande. Om åttiotalets debutantgeneration ägnade sig åt obscenitet och ultravåld som sårade vår blick, så spelar Kolmisoppis källarmänniskor snarast i det absurda registret. Ordet absurd kommer av latinets absurdus: det som låter illa. Så här kan författaren låta: ”Det var inte UD:s fel att tsunamin drog in över Sydostasien … Anna Lindh var ingen ängel …”
Det är framför allt präktigheten hos det svenska samhället som upprör författaren. Präktigheten hos dem som tror sig ha rätt att vara lyckliga. Präktigheten hos föräldrar som bara gör som alla andra när de hanterar sin ångest inför utbudet av olivoljor eller sitt äckel inför andras kroppar på badanläggningen. Präktigheten som har glömt sin historia.
Helt immuna är dock inte dessa texter mot sin egen radikala prediko-präktighet. Ibland hör jag mest ett grandiost självförakt som insisterar på, men inte realiserar allvaret i sin desillusion.
Men genomgående är en sorg hörbar som inte är vare sig kritisk, provokativ eller förförisk. Den bara finns. Berättaren prövar att framställa verklighetens fulhet och sin egen leda som en spegling av kapitalismens förstörelse av all djupare glädje och värdighet. Men han vet också att verkligheten i sig aldrig avbildar något. Han är ensam med sin skrift, och med sin läsare som läser vidare därför att det är inifrån ensamheten motståndets kraft kommer.
