Mellan 1939 och 1945 passerade omkring tre miljarder brev och paket den tyska fältposten och nådde de 17 miljoner Wehrmachtsoldater som deltog i andra världskriget. De delvis censurerade breven spreds med en imponerande logistisk effektivitet ut i Europa, ända bort till Kaukasus och över till Nord-afrika. Att i krigstid få, och kunna skriva, brev till anhöriga är väsentligt för stridsmoralen. Detta visste den tyska krigsmakten.
16000 av dessa brev finns i Post- och telekommunikationsmuseet i Berlin. Den franska historikern Marie Moutier har valt ut ett hundratal av dem, ordnat dem kronologiskt i tre avdelningar, som tillsammans med hennes utmärkta kommentarer utgör boken Wehrmachtsoldaternas brev från fronten 1939–1945.Intåget i Polen, Barbarossa, Stalingrad, landstigningen i Normandie – flera av breven är skrivna vid tiden för dessa krigets milstolpar.
Brevskrivarna har vitt skilda bakgrunder: familjefäder, studenter, bankdirektörer, konstnärer, yrkessoldater, mogna män, pojkar på sjutton år.
De flesta indoktrinerade sedan 30-talets början om den tyska rasens överlägsenhet och om vikten av att Tysklands rike och ära, efter första världskrigets förlust, måste återupprättas.Ett brev från en Heinz någonstans i Ryssland visar på detta. Han skriver om det vackra vädret, om festmåltiden som väntar och några rader längre ner om massgravarna i närheten med 20000 judar i den ena och 40000 ryssar i den andra: ”Först blir man visserligen upprörd men när man tänker på storheten i motiven måste man intala sig att det var nödvändigt.”
I bokens början optimism: ”vi bor som prinsar, får vita nya skjortor varje dag. Paris är underbart.” Mot krigets slut ett annat brev: ”jag har inte kunnat tvätta mig på en vecka, har loppor, diarré och är på dåligt humör.” I början önskningar om paket: ”behöver inga strumpor, men gärna marmelad.” Önskningar senare reducerade till att få sova, pinka, skita. En fångvaktare skriver: ”ju längre man är soldat ju mer avtrubbad blir man.” Oro för dem där hemma, kanske för att frun är otrogen. Ömhetsbetygelser, familje- omsorger. Längtan hem.
Läsningen bjuder på en absurd och mycket mänsklig blandning av stort och smått. Inga detaljer om militära operationer, inget som strider mot den nazistiska ideologin. Självcensur med andra ord.
Syftet med boken är att sticka hål på myten om en tysk krigs- maskin och i stället hitta fram till de enskilda soldaternas sinnesstämningar, ideologier, lidande och glädjeämne, skriver Marie Moutier i inledningen. Hon uppnår också sitt syfte.
