Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Marie Lundquist: Drömmen om verkligheten

Marie Lundquists visar oss fotografier som vi kan se med hela kroppen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Poesi och fotografi rimmar mer än fonetiskt eftersom de båda konstformerna har två grundvillkor gemensamma. Visualiteten skapar rumsbildning. Ögonblicket skapar tidsutsnitt. När en poet som Marie Lundquist sedan skriver om fotografi i Drömmen om verkligheten blir det betraktelser som färdas längs de villkoren med en djup personlig kalibrering i texter. Bilden väcker minnen som väcker reflektioner som fordrar en formulering som är lika precis som bilden. Och det tricket upprepar Marie Lundquist här. Hennes skrivsätt är tätt och lätt, varje text är utmejslad och bärs likväl av en resonerande linje. En pärla till bok.

Som så ofta i fotografi handlar det om en sorts tyngdkraft. Ett utsnitt av rum och tid anländer från mörkrummet som en fyrkant som pekar både bakåt och framåt i tiden. Bakåt genom att figurera som minnesbild, framåt mot sina oväntade men ändå väntande betraktare. Tyngdkraften handlar om en kroppslig rörelse eller brist på rörelse som plötsligt registreras. Kroppar faller till marken, svänger runt, leker, väntar, vandrar. Hos Boris Mikhailov tar två flickor samtidigt steget över en källarnedgång i en förfallen rysk stad.
Just denna gravitation mäter ut den mänskliga sårbarheten. Den gör att riktigt bra bilder kan man se med hela sin kropp. Därmed får man också en påminnelse om sin egen ändlighet.

De bilder som Marie Lundquist valt ut avviker från det sedvanliga flödet av journalistiska aktualiteter. Hon väljer inte bilder som säger "detta har hänt" utan bilder som är skrivbara eftersom de håller tillbaka sin växlande lyriska substans i stället för att snabbt exponera den. Många kvinnliga fotografer, olika tekniker, olika livsstämningar, olika rumsbildningar.
Så här skriver Lundquist om det formidabla, sträva Berenice Abbott som både porträtterade James Joyce och New York. Lundquist väljer en stadsbild med passerande bilder och människor. Den är skenbart genomskinlig, alldaglig.

"I själva verket fotograferar hon staden på precis samma vis som hon tidigare porträtterat människor i sin studio. Varsamt, till synes oaffekterat, men med stor respekt. Det tar ett tag att förnimma hettan bakom detta skenbart svala sätt att betrakta världen, men så småningom märker man att det är ett sätt att bakvägen ta sig in till motivets hjärta. Inte det omedelbara avklädandet, utan det långsamma, där en florstunn hinna alltid finns kvar mellan betraktaren och den avbildade. Ett sätt att berätta som snuddar vid motivets inneboende gåta utan att exploatera den."

Det är just så som också Marie Lundquist skriver om fotografi. Det finns alltid en fara när subjektiviteten tolkas som associativitet, men jag ser inte att impressionismen får särskilt mycket spelrum här - även om den kan rycka i tåten - utan i stället är uppgiften just det där snuddandet vid motivets omslutna gåta. Josef Sudeks kaotiska studio och Kenneth Gustafssons magic bar, Francesca Woodmans och Sirkka-Liisa Konttinens strandlekar, Lee Friedlanders kalejdoskopiska bil, Maria Miesenbergers negativ och Josef Koudelkas änglapojke och många fler.

Fotografi handlar nästan alltid om den levande kroppens gravitation och här märks det genom ett nästan helt genomgående tema i boken, nämligen den mänskliga kroppens ömtålighet. Det kunde bli till ett sentimentalt ämne, alltså ett ämne att exploatera, men det sker förstås inte i denna bildvisning. Betraktarens hängivenhet och distans kan aldrig upphävas men de kan likväl beröra varandra. Det gör den här boken mycket generös mot sin läsare. Den erbjuder henne genast förmånen att börja om.