Vad kan det innebära att skriva för den som har en kropp som av omgivningen konstrueras som en Annan? Så kan man kanske sammanfatta den ambitiösa grundfrågan i poeten och romanförfattaren Mara Lees avhandling i litterär gestaltning När Andra skriver. Viktigt för Lees resonemang kring skrivandet är Hélène Cixous écriture féminine. Förenklat kan det beskrivas som ett kvinnligt skrivande som utgår från en utopisk poetik byggd på idén om ett kvinnligt språk som ställs mot den förhärskande fallo-centriska språkanvändningen. Något som är nödvändigt eftersom språket i sig ses som en del i den patriarkala maktstrukturen. Lee närmar sig dock språket främst utifrån dess inneboende koloniala och rasistiska strukturer och försöker således vidga och modernisera de språkliga motståndspraktikerna.
Om det låter krångligt så är det för att det mycket riktigt är det. Den konstnärliga avhandlingen är hyfsat ny som form. När det kommer till avhandlingar i litterär gestaltning är Lees den andra i sitt slag, efter Fredrik Nybergs Hur låter dikten? Att bli ved II från i fjol. Det innebär förstås att formen ännu inte är riktigt given, vilket kan vara både en frihet och ett problem. Lee slår bestämt, och enligt mig helt riktigt, fast att skönlitteratur inte skall kommunicera. En avhandling däremot bör, i min mening, göra just detta, vilket ibland gör det problematiskt att När Andra skriver befinner sig någonstans däremellan. För utifrån sex stycken essäer försöker Mara Lee inte bara beskriva utan också gestalta hur skrivandet kan fungera som motstånd. Det är inte alltid lätt att följa. Resonemangen är ofta teoritunga, både riktning och slutsats kan vara oklar, begreppen glider gärna undan. Samtidigt är När Andra skriver full av intressanta tanketrådar, just för att betydelser och slutsatser lämnas så öppna. Faktum är att flera av dess mest intressanta partier utgörs av dikter. Så är Lees ambition också som sagt att göra teori, med utgångspunkt i språkets performativitet, snarare än att bara förmedla den. Att avstå förenklande tydliga definitioner baserade på dikotomier blir också ett led i detta. Hos Lee spelar ord och uttryck en avgörande roll.
Ett tydligt exempel är titelns Andra. Den Andra är ett begrepp som figurerar med lite olika betydelser i bland annat existentialism, psykoanalys och postkolonial teoribildning. Lee poängterar att hennes användning av det är delvis en annan och hon skriver begreppet genomgående i plural. Genom att låta bli att tydligt definiera Andra lämnar hon begreppet öppet. Andra är de vars kroppar fungerar likt en projektionsyta för omvärldens begär, hat och fantasier. Att vara Andra är inte en konstant identitet, det blir istället en position där vissa kan (eller snarare tvingas) befinna sig ibland. Ibland är viktigt här, för Lee betonar de temporala aspekterna snarare än de rumsliga. Istället för motsatspar som innanför och utanför får vi här möta andrefiering som en process. Det slår mig som ett mycket användbart sätt att se på begreppet. Inte bara för att det undviker att låsa fast människor i en identitet byggd enbart på förtryck och skillnad, utan också för att det gör det möjligt att undersöka vilka mekanismer som är verksamma i andrefiering.
Att på detta sätt använda tiden för att luckra upp det som förefaller vara fastlåst är centralt i Lees avhandling. Särskilt intressanta är också de återkommande resonemangen kring etik och konstnärskap. Vem har rätt att skildra vems lidande? Lee slår fast att det inte är en fråga om vem som har rätt att säga vad utan att det handlar om att det är djupt oförsvarligt att sälja ut andra människors smärta som varor på en marknad, som underhållning. Litteratur som skall vara värd någonting måste sätta något på spel för den som skriver den.
På detta sätt visar Lee att de etiska liksom de politiska frågorna inom konsten inte bör handla om moralism eller pamflettartad aktivism. Det är istället en fråga om stil och poetik, hur något skrivs är av yttersta vikt. Det är också en av avhandlingens största förtjänster, i ett kulturklimat där litteratur gärna blir läst och bedömd som vore det en rapport, bara innehåll med formen som lite garnityr. Och kanske ännu viktigare: När Andra skriver påminner mig om att allt inte behöver vara så enkelt hela tiden. Eller till och med, att det absolut inte får vara det.
