Mångsysslaren Kjellsson aktuell med ny bok

"Varför har jag aldrig hört talas om dig?"

Det är en av de vanligaste frågor Christina Kjellsson får. Hon brukar svara "Jag har aldrig hört talas om dig heller."

Sedan tycker hon man kan prata annat. Hundar kanske. Eller film.

På hennes vardagsrumsvägg hänger ett par elgitarrer och en ukulele. I hallen står ett litet, behändigt dragspel.

Fotografen ber henne spela lite medan han fotar. Hon drar ett ackord och berättar att hon håller på att producera en annan artists musik. Fingrarna löper över strängarna.

-Det här är det svåraste som finns, säger hon.

Att producera?

- Nej, det här kompet. Jag har hittat på det själv och det är jättesvårt.

Hon är självlärd musiker. Noter kan hon inte. Hon har försökt, gått kurser, men inget fastnar.

-Jag har en högst ojämn begåvningsprofil. Jag är ordnörd, har alltid varit road av språk och började läsa när jag var tre.

Som sjuåring fick hon "tyvärr" ett dragspel. Ett stort knappdragspel, men eftersom det var så tråkigt i Handsjöbyn i Jämtland där hon växte upp, lärde hon sig ändå. Christina började spela valser och det gick som en dans.

- Jag fick åka runt med det där helvetet och spela på scen. Jag som var mobbad redan innan. ’Häng på henne ett dragspel och ställ henne på scen’ - bra idé!

Hon skrattar och skakar på huvudet.

Christina ville spela Led Zeppelin och Beatles, fast det var ju omöjligt på dragspel och så småningom fick hon en gitarr.

Men det skulle dröja ända till hon var 30 innan hon började producera egen musik.

Först behövde hon hamna i Göteborg. 1982 åkte hon ner till Göteborg med sin dåvarande flickvän för att se Rolling Stones på Ullevi. Och under vistelsen i Göteborg hände något avgörande. Det var en scen i Brunnsparken som fick Christina att haja till.

- Där stod en grupp kvinnor. De såg ut ungefär som jag kände mig; sjalar, stubb, plakat, förmodligen var de radikalflator. Och min känsla var: ’Men där är de ju!’ Där var min flock.

Christina flyttade till Göteborg, anslöt sig till queerrörelsen och när en i gruppen behövde komp till sina visor fanns Christina där med sin gitarr.

Med åren har det blivit sju album. Sju album, otaliga spelningar. Låttexter som andra artister kan avundas henne. Ändå inte mer känd. Varför?

Christina hoppar över den spetsiga motfrågan den här gången och försöker sig hjälpsamt på olika förklaringar. Att hon inte är tillräckligt mainstream, att kändisskap inte har något egenvärde, att det är lättare att vara man.

Men det är när hon pratar om att stå på scen som man kan skymta en verklig förklaring.

- En del står på scen för sin egen skull, men jag ser mig som en del i en process. Publiken har sin del och materialet har sin. Om jag kände det som att jag var huvudperson skulle jag gå ner från scenen.

Under många år arbetade hon i särskolan och jobbet som lärare har hon behållit. På Nordiska folkhögskolan i Kungälv jobbar hon som musikterapeut i en grupp unga vuxna som inte klarat grundskolan. Hon håller också kurser i låtskrivande.

Hon visar en present hon fått från eleverna i en av låtskrivarklasserna. Det är en tjusig stämpel med texten "Approved by Christina Kjellsson". Den använder hon nu till att godkänna färdiga låtar och hennes elever tar det på största allvar.

- Där står de som barn med sina texter och frågar om de kan få en stämpel. ’Vi ska väl seee…’, säger jag.

Christina skriverockså romaner. Hennes andra, Nu är jag ung hela mitt liv, kommer ut i i dag. Den handlar om tonåringen Mirjam som försöker spränga sig ut från en kvävande tillvaro i en liten by i Jämtland. Hon vill till staden där det finns gatljus om nätterna. Så klart är det Christina egen by som stått modell.

Hennes mamma bor kvar i Jämtland och ibland åker Christina upp och hälsar på.

-Jag märker hur mitt språk förändras när jag åker upp. Därmed också mitt temperament, för temperamentet är kopplat till språket. Jag märker också hur lätt jag kan orientera mig där det finns höjdskillnader. Norrlands inland är en exploaterad trakt. Förtryckt och skövlad, men samtidigt okuvlig. Bergen är ju kvar, säger hon.

Ja, mamma finns i Jämtland, men i Göteborg finns särbon – fast Christina kallar henne närbon – Margareta. I Göteborg finns också de två hundar som Christina har delad vårdnad om.

- Hundar är på många sätt roligare än vi människor. Vi är inte särskilt bra på något. Skapelsens krona kallar vi oss, men vi kan ju gå i terapi i tio år och ändå göra destruktiva livsval. Det gör inte hundar. De gillar nya grejer och är roade av att söka nya vägar. Hundar förtjänar det bästa, men det är jag inte så säker på att vi människor gör alla gånger, säger Christina.

Hon menar att hennes människointresse mer och mer övergått i ett hundintresse. Samtidigt verkar hon hysa ömhet för människor. "Älska din fiende. Det kommer att göra honom galen". Så står det på en av hennes kylskåpsmagneter.

Hon tror inte att hon har några fiender, men hon är en person som lägger sig i, vilket ju kan vara irriterande.

På sin blogg beskriver hon en episod hos optikern. Hon och en äldre man stod och provade glasögon i samma spegel. Mannen ville ha ett par runda, markerade bågar, men hans fru gjorde klart för honom att han såg fånig ut i dem. Till slut bröt Christina in: "De där är jättesnygga. Du ser vänlig ut. Lite akademisk och trevlig". Frun protesterade. Christina stod fast. Frun lämnade butiken och mannen köpte de runda glasögonen.

- Ja, jag tyckte han skulle ha dem, eftersom han ville det. När det sker något uppenbart orättvist i det offentliga rummet, då lägger jag mig i. Jag gör det inte alltid, men om någon trillat eller någon är aggressiv då brukar jag inte låta det passera.

En av hennes låtar heter Cirkus. Det är en cirkus utan dresserade djur, utan clowner som gråter bakom sminket. En cirkus där man får vara som man är och där alla hjälps åt.

"Där är gott om plats för alla

Ingen spelar under hot

Skulle lindansaren falla,

skulle någon ta emot".

Jennie Danielsson