Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Luttrat hoppfullt och strålande bra

Det här är en roman i den stora traditionen, skriver Ellen Mattson som läst Terézia Moras sorgliga och sorglustiga roman.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Prosa
Terézia Mora
Monstret
Översättning: Linda Östergaard
Rámus

Tysk-ungerska Terézia Moras Monstret är den sortens roman som får min motor att spinna. Efter några minuters läsning är jag på ett helt självklart sätt inne i Moras romanvärld och jag förblir där i dryga 570 sidor utan att längta efter slutet. Självklart – men inte motståndslöst, eftersom Mora hör till de författare som bråkar med språket, formen, kronologin och perspektivet och eftersom berättelsen om Darius Kopp rymmer mycket sorg. Men som all bra litteratur skapar den en känsla av lycka.

Darius Kopp figurerar i en av Moras tidigare böcker, den ej översatta Der einzige Mann auf dem Kontinent, och han lär återkomma i ytterligare en del. Men Monstret är en helt fristående roman som börjar i det rum i Berlin där den av sorg förlamade Kopp sedan länge befinner sig, isolerad tillsammans med en massa tomma pizzakartonger sedan hans älskade Flora begått självmord. När han väl lämnar rummet blir det för att bege sig ut på vägarna tillsammans med Floras urna, han letar efter den rätta platsen för att gravsätta den, men egentligen handlar hans resa om att söka efter hustrun, att göra henne levande igen. Som en annan Odysseus låter han vinden ta sig samtidigt som han likt Orfeus försöker spela sin älskade ur underjorden, och ja, de klassiska associationerna infinner sig helt osökt, för det här är en roman i den stora traditionen. 

Darius Kopp är uppvuxen i DDR och präglad av det, en svettig antihjälte som försöker överleva i det nya globaliserade Europa, en IT-expert vars tjänster inte efterfrågas, en försäljare som försöker prångla ut elektroniska produkter som ingen vill köpa. Ljuset i hans liv är Flora, kärleken till henne den inre diamant som rättfärdigar allt annat, men Flora glider undan. 

Parallellt med den koppska odysséen genom Ungern, Georgien, Armenien och Grekland berättas Floras egen berättelse, och där är depressionen den svarta tråd som till sist blir en snara i ett träd. Ungerska Flora är också hon en centraleuropeisk produkt av politiska omvälvningar, men hennes kamp för ett anständigt liv försvåras av psykisk sjukdom som till sist tar överhanden. Monstret är kanske mest av allt en roman om depression, om än gestaltad via Kopps oförmåga att förstå det han inte själv kan känna: att robust och kroppslig kärlek inte räcker till. När han inte längre orka vänta på Flora försöker han tvinga fram henne. Hans resa är en botgöring.

Medan han reser läser han Floras anteckningar och något ska sägas om författarens teknik att parallellklippa de två historierna så att kapitlen löper tillsammans över sidan. Enligt författarens anvisningar ska de ändå läsas i nummerordning och det man uppnår är insikten att Floras drama pågår i en egen värld som inte har något med Kopp att göra, att medan allt i hans berättelse handlar om henne finns han inte med i hennes. För honom är det en förfärande insikt, men Monstret är inte bara en sorglig roman, den är också sorglustig, dråplig och på något luttrat sätt hoppfull. Dessutom strålande bra.