Ljudet av Gasklockan finns kvar

Det är något speciellt med ljudet av Gasklockan. Viskningar som färdas i luften blir till flera. Röster förvandlas till en kakofoni av ljud – kusligt, men också vackert.

En man från Göteborgs energi sätter hjälmar på våra huvuden. Vägen in i den 86 meter höga klockan som numera bara är ett skal, kantas av en trappa som för tankarna till Lustiga huset. Här har den väldiga klockan stått länge – i bruk 1933 och ur bruk 1993. 2016 – borta. I månadsskiftet augusti/september påbörjas nedmonteringen av det som av många kallas landmärke.

– Du ska få höra när vi kommer in, det är ett mycket speciellt ljud, säger Olle Niklasson.

Tillsammans med Åke Parmerud arbetar han med akustisk formgivning under namnet Audiotechture. Duons senaste ljudkonstverk heter Efterklang – och består av just Gasklockans ljud. Vi återkommer till det. Öppnar i stället dörren till den gigantiska cylindern och kliver in.

Det är mörkt, bortsett från några få ljusstrålar som silar ner från taket. Här inne flöt 100 000 kubikmeter gas omkring när den fortfarande användes. Nu är den tom, och enligt Åke Parmerud är den ett av få ställen i världen med en så stor efterklang. För att illustrera detta hoppar han och Olle Niklasson upp och ner på träplankorna och slår på några rostiga metallstänger. Det går som en stämgaffel genom hela rummet.

Åter till verket Efterklang. För det är just det ljudet som är konstverket. Genom att spela upp ett så kallat sinussvep från 20 hertz till 20 000 hertz inne i klockan har de lyckats kartlägga hela Gasklockans akustik berättar Olle Niklasson.

– Därefter har vi byggt som en matematisk modell och skapat ett program där du kan köra in ljudet av en handklapp och ut på andra sidan kommer ljudet av hur en handklapp låter i Gasklockan, säger han och klappar i luften för att illustrera.

Under utställningen av Efterklang, som äger rum på Järnhallen i september kommer besökare att kunna delta i verket just så. Med sina egna klappar, röster och ljud. Den som inte har möjlighet att ta sig till konsthallen på Ringön kan i stället ringa in till utställningen och bidra med sina egna ljud.

– Vår del av konstverket är främst fokuserad kring ljudet av gas, det kommer att vara själva fundamentet i ljudverket. Sen interfolieras det med andra ljud som besökarnas ljud men också industriljud och ljud från hemmiljöer – ställen där gasen har använts tidigare, förklarar Åke Parmerud.

Ljudverket kommer att presenteras med surroundljud och en cirkel på åtta högtalare i ett nedsläckt Järnhallen. Planen var först att återskapa ljudmiljön med en högtalarring på exakt samma plats som Gasklockan står idag.

– Men den idén föll på sin egen orimlighet, säger Åke Parmerud.

Tanken på att återskapa Gasklockans ljud föddes ur idén om att dokumentera stadens ljudmiljöer i stort. Alla dessa bilder som finns från dåtiden men inga ljud.

– Det är sent att börja nu, men någon gång borde man börja med att dokumentera samtida ljudmiljöer och bevara för framtiden att studera, säger Åke och fortsätter: – Hur lät det kring Centralstationen i början av 1900-talet? Det är det ingen som vet, ingen har sparat de ljuden.

Vilka är era favoritljud?

– Jag gillar elektricitet, jag är väldigt svag för ljudet av ström. Det där knittriga. Åska är ett bra ljud också säger Olle och Åke fortsätter – Ja, åska är fantastiskt, det är så vackert. Jag är svag för vind och lövrassel också. Och hav, jag har försökt att förstå mig på ljudet av hav, att göra artificiellt ljud som låter som det är nog det svåraste man kan ge sig på som ljuddesigner.

Vi lämnar Gasklockans innandöme, ut i ljuset och stadens ljud. Man hör dem bättre när man tänker på dem. Löven som rasslar, en ambulans som drar förbi. Ljudet av Gasklockan försvinner snart, men finns ändå kvar, tack vare Åke Parmerud och Olle Niklasson. Sparat och konserverat åt framtiden.

Hanna Rasmuson