Det enda rosa på restaurangen Rosa drömmar är den neonlysande randen som går längs hela kanten på bardisken. Här på kvarterskrogen på Lilla Essingen, på ”ön", håller Stig Larsson gärna till, här är han Stig med både personal och gäster. Den bok- och tämligen radio-, tv- och tidningsaktuelle beställer köttfärslimpa och ett glas rött.
– Boken kommer säkert få en större läsekrets än mina tidigare böcker. Men den var väldigt jobbig att skriva, rent psykiskt. När du bara tänker kan du förtränga saker, men när du väl sätter det på pränt blir det väldigt obehagligt att se att du gjort människor illa. Men jag var tvungen att skriva, säger Stig Larsson.
Förlaget kallar den mer än 500 sidor långa När det känns att det håller på ta slut för ”den verkligt stora återkomsten". Den innehåller hans kronologiska berättelse om sitt liv, hans version av vad som har hänt och hans syn på sin problematiska relation till kvinnor, inte sällan väldigt unga. Men också Stig Larssons beskrivning av hur han själv arbetar.
– Jag vill att den som läser boken på något sätt ska lära känna mig. Annars blir det så underligt och abstrakt. De flesta som använder droger har inte använt det av samma skäl som jag och för att jag ska kunna få många läsare krävs det att de ska förstå ungefär hur jag fungerar till vardags, säger Stig Larsson som använde amfetamin som ett för honom nödvändigt arbetsredskap i många år.
Han konstaterar att han med hjälp av bokskrivandet blev ”plågsamt medveten om vissa mänskliga brister” hos sig själv, brister han inte ”riktigt har beaktat förut".
– Det går inte att komma ifrån att jag är väldigt egocentrisk. Men att jag skulle vara så egocentrisk att jag inte tog in andra människor, inte heller människor som stod mig nära, det hade jag inte någon riktig aning om förrän jag skrev boken. Det var genant. Det är lätt att säga förlåt, men det går inte att göra ogjort, säger Stig Larsson som också erkänner att han inte var något vidare stöd för sin före detta fru, Natalie Ringler.
Han äter inte särskilt mycket av sin köttfärslimpa, det är mer att han tittar ner i maten på tallriken då och då, liksom för att få ny inspiration.
Har då Stig Larsson förändrats av skrivandet av boken?
– Att jag inte använt droger på över två år, det går inte att komma ifrån. Även om jag använde det ganska sällan under 2000-talet är det klart att droger skadar dig rent socialt, i ditt umgänge med andra människor. Det är svårt att veta vad som är viktigast, att jag inte tagit droger eller att jag har skrivit boken. Det är nog en kombination.
Stig Larsson är enligt honom själv, precis som alla i hans släkt, en mycket god berättare och en dålig lyssnare. Och en man med åsikter, inte sällan obekväma. Han suckar över kulturarbetares förutsättningar i Sverige. Han prisar Glenn Strömbergs analysförmåga, hyllar många av de nya svenska filmskaparna, konstaterar att han har en ”Jan Björklund-syn" på skoldisciplin, sågar genusvetenskapen och det politiskt korrekta. Stämpeln som ett slags riksprovokatör sitter hårt sedan genombrottet i slutet av 1970-talet.
– Det är väldigt orättvist. Jag har inte haft som avsikt att provocera. Däremot menar jag att så länge vi lever i en demokrati är det min fulla rätt att säga vad jag tycker, säger Stig Larsson och fortsätter:
– Jag har ju avvikande åsikter, men jag upplever att det är åsikter som många människor har. Som de inte vågar uttrycka för att vi lever i en sorts konsensussamhälle. Det är ju så att inte ens jag, i en intervju, skulle kunna presentera mina åsikter rakt av. Vissa åsikter jag har skulle rendera mig fängelse. Att påstå att Sverige är en demokrati med yttrandefrihet, det är en sanning med modifikation.
Han har ”som lagt ner” att försöka skriva det han betraktar som konstnärlig litteratur. Däremot kan han skriva andra grejer, hantverkskunnandet har Stig Larsson vars norrländska ibland gör sig tydlig, inte minst genom de ”som” han kryddar många meningar med.
Han upplevde att han inte kunde gå längre med sitt konstnärliga skrivande och precis som i idrott måste man någon gång ta ett beslut om att lägga av.
– Jag identifierar mig mer med idrottsmän än med författare. När det gäller vissa typer av idrotter tjänar de inte särskilt mycket pengar, men de har fått en naturlig begåvning och försöker göra det yttersta, typ vinna OS-guld.
Född: Den 20 juli 1955 i Skellefteå.
Bor: På Lilla Essingen i Stockholm.
Familj: Katten Cecil.
Debut: Autisterna. Den kom 1979.
Fler böcker, pjäser och diktsamlingar: Nyår, Introduktion, Vd och Natta de mina.
Läste senast: Jag håller på att läsa Sophie Adolfssons Det känns konstigt att vakna i sin egen säng. Den är bra.
Brinner för: Jag skulle absolut inte vilja uttrycka att jag brinner för något eftersom jag är så vidskeplig. Brinner gör man i helvetet.
Avskyr: Rödbetor.
Stolt över: Det som jag har gjort.
