Peter Handkes jag omstöper världen

Berättaren Gregor Keuschnig i ”Mitt år i Ingenmansbukten”, Peter Handkes mästerverk från 1994, är ett världsomslutarjag. Många skönlitterära texter har ett berättande i första person, ett jag som återger vad som sker och hur det förnims. Men Keuschnig är av en annat typ, är ett annat slags jag, han är snarare den punkt som Arkimedes omnämner: ”ge mig en fast punkt och jag ska rubba jorden”. Och den jord, eller snarare den värld, som genom boken rubbas är berättarens och slutligen läsarens. Fast inte rubbning som i förskjutning, ett tillstötande, inte heller förändring utan förvandling. ”Men varen ordens görare och icke allenast dess hörare” som det står i Jakobs brev, ett av bokens två inledande citat. Den enorma ordgörarboken inleds i enlighet med detta: ”En gång tidigare har jag upplevt förvandlingen.” Den förvandling som äger rum inleder inte återberättandet av Keuschnigs värld, utan mer dess tillskapande. Men varför i sammanhanget välja ordet värld? Valet beror på att allting som ryms i ingenmansbuktsberättelsen stiger ur berättarens inre och detta på ett radikalare sätt än i andra litterära texter, ja själva orsaken till att textens över 700 sidor håller samman är berättarens jag.

Men det är inte ett proustsk jag som äger den nästan objektiva observationens förmåga, vars andning genomsyrar tusentals sidor med ostört lugn. Tvärtom blir nästan allting främmande genom Keuschnigs blick, tillvaron binds samman med jorden i så mån att den får rötter, tyngd och materialitet. Bären på den svarta asfalten trampas sönder i regnet, fruktköttet blottas, cypressen skakas och förstadsfjärilarna vilar vid platanträdets stam. Även det mest abstrakta resonemanget blir fysiskt påtagligt, inte helt olikt det sätt som berättaren slinter med kniven och skär genom fingrets kött in till benet och konstaterar att det skelettvita i den röda kratern håller samman fingrarna. Som om smärtan vore någon annans, som om blicken på kroppen var tydligare än sårets pina.

Bären på den svarta asfalten trampas sönder i regnet, fruktköttet blottas, cypressen skakas och förstadsfjärilarna vilar vid platanträdets stam.

Keuschnig påminner i allt yttre om Peter Handke själv. De har båda varit världsresenärer, ett flertal av de titlar som han nämner – eller de böcker som han läser – återkommer i Handkes egen verkkatalog. Som titeln antyder är det ett års nedtecknande. Bukten är bara en bukt för ett inre hav, och belägen runt en av Paris förstäder, en plats där berättaren hamnat, eller kommit hem till, och allt utgår från det hus han bor i, och han bebor det i allra djupaste mening som en väktare av diktandets och tänkandets sak. Och texten (vad är det egentligen för slags berättelse: roman, krönika, profetia, skapelseberättelse, bondepraktika, världsteater?) består av fyra delar där den sista delen speglar de andra. Där upprepas delvis passager som tidigare förekommit, men de ges här en annan ram. En av nyckelmeningarna för att förstå boken kommer där, drygt 560 sidor in i den: ”Vem har sagt att världen redan är upptäckt?” Och det visar sig att ingenting av världen är upptäckt, att det runtom skogsbukten slår vågor från ett öppet hav, skepp avgår i gryningen, mistlurar blandas med fåglars sång. Den hastiga förflyttningen från en trädgårds skuggande träd till det spanska höglandets brännande sol är omedelbar, den sker inom loppet av en bisats. Det gör texten oförutsägbar, till en karta över en ännu oberättad värld. Den följer i allt berättarens livshistoria, men den är inte utlagd för oss i förväg utan framträder i varje ögonblick som en självklart – och tvingande! – rörelse där platser, människor och tider smälter samman.

Den tredje delen, ”Berättelsen om mina vänner”, är det som mest skiljer sig från de andra och i det återfinns ”Berättelsen om min väninna” som utgör 25 sidor och tillhör den mest märkliga prosa som skrivits under 1900-talet. Hennes ”fall” är ett utmärkt exempel på hur texten i sin vidunderliga skepnad är mer rörelse och gestalt än ett återgivande, det är en form för omstöpningen av tanken, eller i det yttersta gestaltningen av den förvandling som Keuschnig (och läsaren!) genomgår. När väninnan vandrar på jorden är hon inte längre kvinna av kött utan en urtidsvarelse, en livsmänniska som i sin andning genomsyrar världen mer än Keuschnig gör med sin skrift. Han blir i relation till henne blott besjungare eller krönikör, och vare sig om hon slår sig ner på en båtbrygga i vassen, sätter hälarna mot en häst, rispar sina knän mot ökenstenen är hennes rörelser, ”var hon än gick, bevarade åt eftervärlden.” En människa som blir ren skrift. Hennes ögon är i augustihettan rymdblåa, fingertopparna doftar persilja och inför lindblommor, fladdermussvärmar eller förlorade kuster bevarar hon samma lugn, förlorar aldrig takten i sitt uppstigande och kan vinna svalka blott genom erinran om en svunnen vinterdag. Skön är tanken att gestaltningen omformar blicken.

Skön är tanken att gestaltningen omformar blicken.

Vare sig det är människa eller bukt som berättas av Keuschnig framträder de samtidigt i ett urtidsljus och som om hade de belysts av en ny sol. Där Herakleitos möter oss i fragmentets form blir Keuschnig den sammanhängande kraft som bildar en prismatisk världsoptik under vars blick fenomenet samtidigt uppdelas i sina grundfärger och blir fullständigt främmande. Vad sker då med Keuschnig och med läsaren genom boken? Har man själv valt att röra sig till den bukt som omnämns, om man vandrat i dess skogar eller gläntat på porten till trädgården där det både ligger fallfrukt, krossade snäckskal och ovädersböcker lagda på gjutjärnsbord (som Pascals ”Tankar”), är det inte svårt att drabbas av känslan att man själv varit med om en berättarnatt, att man stått armbåge vid armbåge med den timmerman vars skrift blir urkund när den genomströmmas av blod eller som med ett häpnadssus sjunger till när träet under händerna doftar ökensand, kryddor och som sträcker fram sin hand med förvissningen om att hantverkets välsignelse inte i handling skiljer sig det minsta från prästmannens själasörjande. Få gånger, om knappt någon, har ett litterärt jag ägt förmågan att vara så världsomstöpande att man som läsare vid nästa skogsvandring omedvetet vunnit förmågan att andas djupt, viljan att med munnen plocka körsbären – även om de inte finns där.

Läs tidigare delar i serien:

LÄS MER:Hos Lars Norén är jaget en främmande

LÄS MER:Hela Kafkas jag bestod av litteratur

LÄS MER:Cărtărescus jag förvrängs och förtrollas

Daniel Pedersen