Skuggorna vi bär handlar om ett möte i Paris 1947: mellan Stig Dagerman och den österrikisk-judiska författaren, översättaren och pedagogen Etta Federn. Dagerman var i Frankrike för att söka stoff till en serie artiklar om efterkrigseuropa, med sig på resan hade han sin tyskfödda hustru Annemarie och det var hon som presenterar honom för Federn. Paret Dagerman besökte Federn flera gånger på det nedgångna flyktinghotell där hon bott sedan krigsslutet och där de även mötte hennes yngste son Michel. Starkt närvarande vid dessa tillfällen var också Ettas äldste son Jean, motståndshjälten som dödats av franska medlöpare 1944 men som levde vidare i sin mors nästan religiösa kärlek. Några veckor senare skrev Stig Dagerman sin pjäs Skuggan av Mart, om en hunsad yngre son som lever i skuggan av sin döde bror och till sist hämnas genom att mörda modern.
År 2011 etableras en kontakt av annat slag, mellan Stig Dagermans dotter Lo och Etta Federns amerikanska släkting Nancy Pick. Båda är utifrån sina olika utgångspunkter intresserade av att söka information om mötet 1947 och om bakgrunden till pjäsen. Deras bok blir en växelvist skriven historia om politik, moderskap, behovet av förebilder och sökandet efter rötter, men eftersom de har ett så knapphändigt faktamaterial att utgå ifrån tvingas de gissa och försöka föreställa sig vad som hände mellan Dagerman och Federn den där dagen. Resultatet blir en text bestående av brottstycken, aningar, teorier, en sökande och prövande text utan ambitionen att presentera en sanning. Dess övergripande fråga är: hur kunde Stig Dagerman utifrån mötet med den gamla och hårt prövade Etta Federn skriva en så grym pjäs, ska man tolka modermordet symboliskt eller bokstavligt och fanns det något i Federns personlighet som gjorde det litterära mordet befogat? Och hur hör pjäsen samman med det faktum att Dagerman själv blev övergiven av sin mor?
Federn dog 1951, Dagerman 1954, också Michel Federn var död när boken började skrivas och Annemarie Dagerman var alltför gammal för att minnas. Lo Dagerman och Nancy Pick tvingades bedriva sina forskningar på ett snarast intuitivt sätt, genom samtal med varandra, resor, brottstycken ur andras texter och närläsningar av Dagermans verk. Samtal med de regissörer som satt upp Skuggan av Mart i Sverige och ute i Europa ingår också i boken. De är båda starkt känslomässigt engagerade och drivs av en ambition att ”komma nära”, Nancy Pick släktingen hon beundrar så och identifierar sig med, Lo Dagerman fadern hon aldrig hann lära känna. Jag vet inte om en sådan längtan efter närhet är den bästa utgångspunkten för en vetenskaplig undersökning, men det här är snarare en dokumentation av själva sökandet och ett redovisande av några disparata ledtrådar till två livsöden – dels en ung geniförklarad författare som dog alldeles för tidigt, dels en centraleuropeisk intellektuell vars verk sveptes bort i efterdyningarna av Tredje riket. Och det är vackert så.
