Historien erbjuder många exempel på att resultaten av människors strävanden ofta blir raka motsatsen till vad de hoppats på. Hegel såg detta som ett uttryck för ”förnuftets list”; världsanden använder sig av de historiska aktörerna – människor och nationer – för att förverkliga en större plan, vars huvudkonturer först kan förstås i efterhand.
Hur det än må förhålla sig med denna grandiosa historiemetafysik så är världshistorien full av dramer där diskrepansen mellan intention och resultat är slående. Ett sådant exempel är den ryska Oktoberrevolutionen 1917, som ledde till en perverterad form av i grunden hedervärda frihets- och jämlikhetsideal. Detta till skillnad från den tyska nationalsocialismen som redan från början i sina subjektiva avsikter var ondskefull. Från 1930-talet och framåt kom Sovjetstaten att omvandlas till ett folkens fängelse med slavarbetsläger av sällan skådat slag, endast överträffade av nazisternas förintelseläger, där målet var att producera död.
I Tyskland har ett nytt, skakande vittnesmål om terrorns Moskva och fånglägrens Sibirien publicerats; historikern Wolfgang Ruges postumt utgivna bok om Stalintidens Sovjetunionen. Som professor vid Akademie der Wissenschaften der DDR och medlem i det allenarådande kommunistpartiet var han ett av den östtyska regimens ansikten utåt. Inte många visste att han också hade ett förflutet som arbetsslav i Stalins Gulag-arkipelag. Ett trauma som det tog honom över fyrtio år att bearbeta, alltifrån 60-talet då han i hemlighet började skriva ner sina minnen, som nu publicerats i sin helhet: Gelobtes Land. Meine Jahre in Stalins Sowjetunion, Rowohlt 2012 (Det förlovade landet. Mina år i Stalins Sovjetunionen). Bakom utgivningen står hans ryskfödde son Eugen Ruge, förrförra årets mottagare av det stora tyska bokpriset för sin roman om släkten Ruge, kritikerrosad som den stora DDR-Buddenbrooks-romanen.
Wolfgang Ruge börjar sin berättelse i augusti 1933, när han som sextonåring tillsammans med sin två år äldre bror lämnar Berlin för att fly undan nazisterna. Valet av Sovjetunionen som asylland är självklart, främst av ideologiska skäl, men även då bolsjevikerna i sin första författning 1918 utlovat asyl till politiskt förföljda över hela världen. Vad de båda tyska ungkommunisterna inte kunde ana vid ankomsten till Moskva, var att den sovjetiska exilen skulle bli en mer än två decennier lång infernovandring genom arbetsläger och förvisningsorter.
Gulag uppstod när Stalin 1929 beslöt att bygga ut ett befintligt lägersystem med rötter i tsardömets straffkolonier. Syftet var att eliminera oppositionella samt att med slavarbetare exploatera de stora naturrikedomarna i jätterikets norra delar, dit ingen flyttade frivilligt. Fram till Stalins död 1953 deporterades omkring 18 miljoner människor till något av Gulag-lägren, de förvisade kulakerna oräknade. Miljoner mister livet, mångdubbelt fler än i tsarernas fångläger, merparten av svält och umbäranden.
De godtyckliga arresteringarna gick särskilt hårt åt de tyska kommunisterna. Efter Hitler-Stalin-pakten 1939 utlämnades flera hundra till Nazityskland. En av dem var Ruges far, som arbetat för Komintern i Moskva, en farlig arbetsplats för utlänningar. Det mest kända fallet är Margareta Buber-Neumann, medlem i det tyska kommunistpartiet och gift med en av dess ledare Heinz Neumann. Han hade arresterats av NKVD 1937 och var sedan dess spårlöst försvunnen. Själv satt hon två år i arbetsläger, innan hon utlämnades till Tyskland 1940. Efter fem år i koncentrationslägret Ravensbrück slog hon sig ned i Västtyskland, där hon sedermera anslöt sig till CDU. Ruge valde den motsatta vägen och bosatte sig i DDR, i förhoppningen att där kunna medverka till förverkligandet av den förrådda utopin om ett socialistiskt samhälle. Men även här verkade ”historiens list” och resultatet blev en preussisk polisstat fjärrstyrd från Moskva.
Efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen i augusti 1941 deporteras bröderna Ruge, Wolfgang tillsammans med sin andra ryska hustru till Kazakstan. Under transporten i överfulla tåg träffar han sydtyska kommunister som deltagit i den bayerska rådsrepubliken i München 1919. Bland de förvisade finns även en brorson till spartakistledaren Karl Liebknecht.
Ett år senare förflyttas alla tyska män norrut och Ruge separeras för alltid från sin hustru. Utan vetskap om destinationsort skickas de iväg i boskapsvagnar. Efter mer än två veckors kringirrande landar de i strafflägret Soswa i nordvästra Sibirien, där Ruge skulle hållas fången som arbetssoldat i elva år. Hårt skogsarbete i otillräcklig klädsel med vintertemperaturer på minus fyrtio grader. Bröd är hårdvaluta som med vattniga soppor delas ut i alltför knappa ransoner.
Livet reduceras till en kamp för fysisk överlevnad och människor dör som flugor. Någon solidaritet fångarna emellan finns det inte utrymme för. De ett årtionde tidigare deporterade volgatyska kulakbönderna har byggt upp större matförråd, men ignorerar sina hungrande medfångar. Så ”hämnades den likviderade kulakklassen” på sina kommunistiska medfångar.
Efter krigsslutet krossas Ruges förhoppningar om att som fri man få återförenas med hustrun. De tyska fångarnas straff omvandlas till evig förvisning, vilket utlöser en självmordsvåg. Ruge kan dock från Soswa inleda korrespondensstudier vid universitetet i Sverdlovsk för att avsluta de historiestudier han en gång påbörjat i Moskva.
Befrielsen kommer i och med Stalins död 1953 och tre år senare kan han tillsammans med sin tredje ryska hustru och sonen Eugen återvända till Berlin. Bakom sig hade han tjugotre år i det förlovade landet, därav elva i arbetsläger och fyra i förvisning. Detta utan att någonsin ha konfronterats med några anklagelser.
Historikern Wolfgang Ruges postumt utgivna bok Gelobtes Land. Meine Jahre in Stalins Sowjetunion (Det förlovade landet. Mina år i Stalins Sovjetunionen) (Rowolt).
.
SKRIBENTEN
Jan Christensen är docent i historia vid Göteborgs Universitet.
