I sin förra roman Wrestlarna utforskade Viktor Johansson de stamkulturer som växer fram ur den kollektiva identitetsförlust som är grundvillkoret för ungdomsgeneration efter ungdomsgeneration. I kraft av prosans poetiska konkretion blev berättelsen om hur Cineasterna, Skejtarna, Webcamflickorna och Videobloggaren slukades av de bilder och riter de själva skapat, ett drabbande ödesdrama om vanmaktens maktordningar. Även i Johanssons nya roman Den mörka sporten drivs historien om sökandet efter fotfäste i ett sönderfallande samhälle framåt och in i läsaren av det samtidigt branta och osökta bildspråket.
Romanens berättarjag Tennispojken springer genom Gottsunda med förödelsens tryckvåg i ryggen. Hans pappa var busschaufför i krigets Irak, som en darrande morgon fick en chans att visa sitt hjältemod när en pojke med ryggsäcken full av sprängmedel steg på bussen. Darrningen finns kvar i mammans händer, hon som sitter i lägenheten och räknar de nittionio pärlorna på radbandet, där varje pärla är ett namn på Gud. För Tennispojken, som ständigt hetsas till bristningsgränsen av Tränarpojken, är inget pris för högt för att nå nästa nivå och nästa och nästa: ”Superhjältar skapas alltid av att två oväntade ämnen blandas, strålning och spindlar, mutagen och sköldpaddor.” Så han stoppar munnen full med batterier och tar en klunk energidryck tills elektrolyterna sprakar i munnen, medan fötterna nöter vägar genom betongen.
Tennispojken förvandlar den vita sporten till den mörka och som extremtennisens urfader med sitt säte i en utbränd buss blir han, det sjuka krigsbarnet, en Moses som för de bortglömda och vilsna genom stenöknen.
Liksom Wrestlarna för Den mörka sporten i bindande bevis att poeten Viktor Johansson också är en berättare av det oavvisliga slaget.
.
Provläs på www.provlas.se/den-morka-sporten
