Det finns nutida fenomen, som jag tycker mig erfara in på bara skinnet, men sällan ser skillnad på i skönlitteratur. Ta den där förföriska känslan av konsensus, som kan uppstå i ett mingelsällskap – varför inte i en teaterbar? när alla har bestämt sig för att vara överens om en ganska enkel sanning, kanske om våld eller utanförskap, vem skildrar sådant?
Hittills inte många. Alltså tar jag tacksamt emot Evin Ahmads debutroman En dag ska jag bygga ett slott av pengar. Förutom att vara en explosivt vacker sorgesång över det i ett liv som inte kan läkas, bara erkännas och tas om hand, rymmer boken nämligen de vassaste skildringar av pseudoförståelsens förbannelse jag någonsin har läst.
I centrum för berättelsen står ett namnlöst berättarjag, som lever i en uppbrottstid. I Akalla finns barndomshemmet, föräldrarna som flydde från Iran-Irakkriget på 80-talet och slet sönder sig som mattant och vaktmästare. På Östermalm finns scenskolan där jaget tillsammans med klasskamrater ”citerar stora dramatiker, får massage, tränar rösten, känner golvet, lär oss fäktas.” Där emellan rör sig jaget, drivet av sorg, skuld, adrenalin och tankarna på pengar som ska ta tillbaka värdighet som gått förlorad.
När klasskamraterna på skådespelarutbildningen pratar om bristen på pengar vill hon trycksparka dem i ansiktet och bygga ett slott av pengar som ska vara som ett skydd för alla älskade. Och pseudoförståelsen finns där hela tiden, i en omgivning som mixar tanklöshet och välvilja i stundtals förödande doser. Den finns i ett tvångsmässigt kramande av allt som andas främlingskap, hos regissörer så felriktat välvilliga att de bara kan skildras som puckon.
”Har ingen aning om vad det ska handla om men rasism kommer det definitivt att handla om. Är du på?” Den finns hos de mycket trygga som strösslar vilt med ordet ”spännande” och vägrar att gå med på att det finns erfarenheter som inte är ett dyft spännande, bara sorgliga och hemska.
Boken är tunn, bara 121 luftiga sidor, men när jag lägger den ifrån mig känns det som om jag läst, inte kortprosa utan en tegelsten på 400 sidor, så rik är texten. Evin Ahmad är skådespelare, sedan ett par år tillbaka hemmahörig i Folkteaterns fasta ensemble, och väljer sina ord med exakt gehör för dess valörer. Nej, här finns inte ett överflödigt komma, inga longörer och inget pynt, bara tät och laddad text, som tar kortaste vägen till smärtpunkterna. Det kan ske i blixtkorta observationer. ”Alice är häftig i sin huvudbonad från Monki. Fatimas huvudbonad förstör Europa.” Men framför allt sker det i laddade minnesscener – från skolan, från barndomen, från psykologens mottagningsrum, från föräldrahemmet och, inte minst i minnet av ett ”du” som dog på asfalten och begravdes tillsammans med berättarjagets läppglans.
Skuld, skam och längtan är hela tiden närvarande. Evin Ahmad är bra på att gestalta konflikten hos den som slits mellan lojaliteter och som allra bäst i de scener när hon står mitt emellan världarna. Som när hon skriver om städarna på skolan, de som inte fick prata med eleverna, osynliga för alla utan för berättarjaget, som såg sina närstående i dem. ”Sen satt vi där och skulle diskutera klass och rasism.” Eller när hon sitter på genusvetenskapen och tänker på ofrivilligt systerskap av den sorten som finns på mammans jobb. ”Ett gäng mattanter som ingen kan namnen på.” ”Inte fan bryr dom sig om varandra”.
Texten genomsyras av en kontrollerad vrede, men det är inte en vrede som vrålar i falsett, mer en tung sorts aggression som ligger nära sorgen. Därmed blir denna debutroman en av de starkaste debuter jag har läst på länge, på en och samma gång en personlig sorgebok och en sanningssägare, som pekar ut förljugenheter och river ned trygghetsbyggen. Dessutom är det en bok, som sätter sig i spjärn mot mycket av nutida människosyn.
I en tid, som älskar entydighet, och skyr det paradoxala, pratar vi gärna om läggningar, diagnoser och livsstilsval. Vi vill ha hjältarna och offren. Arg emoji eller hjärtan. Men jaget i Evin Ahmads roman är allt annat än entydigt. Tvärtom lever hon mitt i en kollision av längtan, brist, förmåga, val, arv och slump som jag skulle kalla en belägenhet. Att gå någon till mötes där är ingenting man gör med mingelvin handen. Men det är ju dit vi måste, om vi på riktigt ska förstå.
