Martha, Benjamin och Celia har flera saker gemensamt. De är djur. Och de är döda. Celia – iberisk stenbock, Capra pyrenaica pyrenaica – hittades i januari 2000 i norra Spanien med huvudet krossat av en trädgren. Pungvargen som gavs namnet Benjamin fångades 1933 i Tasmanien och sändes till Hobart Zoo, där den dog tre år senare. Den amerikanska vandringsduvan Martha drog sitt sista andetag den 1 september 1914.
Djur dör i mängder varje dag men dessa fall utgjorde historiska milstolpar. De tre individerna var nämligen de sista exemplaren av sina respektive arter. Och de utrotades av människan, genom vettlös jakt eller habitatförstörelse.
Som ensam överlevande var Martha på Cincinnati Zoo en världskändis de sista åren i livet. Besökare kunde i fågeln se ett levande timglas där sanden rann ut i en oåterkallelig biologisk förlust. Desperata försök gjordes för att finna en hane som Martha kunde para sig med. Hittelön utlovades motsvarande en bra bit över en halv miljon kronor i dagens värde. Duvans kropp hade knappt hunnit svalna förrän den forslades med ilbud till stadens glassfabrik där den frystes ned, för att därefter fraktas till Naturhistoriska museet i Washington D C för uppstoppning. Marthas postuma berömmelse påminner om den mänskliga kulturens hjältar: hennes gestalt och livsöde finns representerade i otaliga berättelser, målningar, skulpturer, monument och minnesplaketter. Liksom Benjamin och Celia har Martha fått tjäna som representant för sin utrotade art och som symbol för mänsklig rovdrift på naturen.
Det är en smula ironiskt att Martha var född och uppvuxen i fångenskap. Det objekt som tagits i anspråk för att hylla den vilda natur som människan hade förstört var alltså redan i sig ett resultat av en kulturell intervention i denna natur. Som kanske aldrig hade varit helt vild, helt separerad från mänsklig aktivitet?
Artutrotning är ett problem som uppmärksammats alltmer de senaste åren, just som ett fenomen där naturens processer visar sig vara tätt sammanflätade med kultur och samhälle. I boken Extinction: A radical history härleder författaren Ashley Dawson artdöd och förlust av biologisk mångfald genom den moderna historien till en gemensam nämnare – kapitalismen. Utrotningen, påpekar Dawson, har varit särskilt koncentrerad till tropiska områden som samtidigt utgjort scener för aggressiv etablering av internationella storföretag.
Det är alltså ingen tillfällighet att hotet mot den biologiska mångfalden är som störst i de regioner som drabbats hårdast av västerländsk imperialism, kapitalistisk expansion och tillväxtideologi. Ett systematiskt våld länkar förtrycket mot människor med utrotningen av djur- och växtarter.
Dawson ger många exempel på sin tes, från pälshandeln i Ryssland och Nordamerika till valfångst på världshaven och plantager i Nya Världen, som vilade på slavarbete. Att Storbritannien avskaffade slaveriet på 1830-talet var enligt Dawson inte en ren akt av humanitär moral utan berodde till stor del på att de koloniala territoriernas monokulturellt odlade marker förlorat i bördighet varmed slavarna inte längre var nödvändiga och kostnadseffektiva.
Extinction är en kortfattad och polemisk bok, ett slags antikapitalistiskt miljömanifest. Betydligt mer ambitiös och djuplodande är Ursula Heises Imagining extinction: The cultural meanings of endangered species, som utkom i höstas. Heise är inte fokuserad på orsakerna till att vandringsduvan utrotades utan frågar hur berättelserna om Martha sett ut, vilka idéer om natur, människa och samhälle som kommer till uttryck i sådana berättelser.
Teman som artdöd, populationsminskning och biodiversitet kan tyckas handla om det mänskliga samhällets absoluta motsats – naturen. Men Heise visar hur de bottnar i kulturella frågor om värde och mening, myter och berättelser. I framställningar som riktas mot en bred publik kommer sådana värdehierarkier tydligt fram: här premieras vissa ”flaggskeppsarter”, främst däggdjur och fåglar som tillskrivs estetiska värden – majestätiska, gulliga eller vackra – eller människolika drag såsom intelligens.
Det är vidare så att heterosexualitet, kärnfamilj och manlig aggression hos djur historiskt har lyfts fram som sunda aspekter av naturens ordning. Sådana betoningar är ideologiska, även om det inte funnits en uttänkt agenda bakom. På samma sätt inrymmer arbetet för att skydda hotade arter alltid ett politiskt element.
Det är emellertid inte så att ”kulturen” först tillförs i populariseringar av vetenskapliga teorier och miljöpolitiska dokument. Djur och växter fungerar som verktyg med vilka människan tänker om sig själv som samhällsvarelse. Heise visar hur också artdatabanker såsom den Röda listan över hotade djur och växter färgas av föreställningar om förlust, risk, nostalgi, tragedi och sorg. Själva den enorma totalinsats för att skydda arter som bedrivs globalt, av alltifrån myndigheter till privatpersoner och ideella föreningar, tolkar Heise som en sorts modernt epos. En grandios berättelse komplett med skurkar och hjältar där ingenting mindre än livet på planeten Jorden står på spel!
I Imagining extinction är Heise gränslös, hon rör sig fritt mellan science fiction, databaser, lagtexter, tecknade serier, dokumentärfilmer, fotografier med mera. Detta med ambitionen att förskjuta förståelsen av vad en djur- eller växtart betyder ekologiskt till hur den får betydelse kulturellt. Samtidigt har Heise, i likhet med Dawson, ett politiskt-filosofiskt syfte med sin bok. Som en kulturell och social fråga handlar biologisk mångfald om vad som ska skyddas för vad eller vems skull. En fråga som blir särskilt brännande eftersom människor – ofta ursprungsbefolkningar – faktiskt bor och lever i direkt interaktion med de djur och växter som är hotade, eller som av andra anledningar anses värda särskilda skyddsinsatser från människan.
Därför bör vi flytta fokus från naturen till relationen människa-natur, resonerar Heise. Och kanske är det i en sådan tankeomvandling inte bara artskydd blir mest politiskt relevant utan som miljörörelsen i stort har sin frigörande potential.
Då måste vi våga tänka oss människan som art bland annat biologiskt liv. Heise frågar sig om Homo sapiens skulle kunna fungera likt storheter såsom nation, stat, samhälle och mänsklighet. Sådana generaliserande begrepp har tjänat som identitetsskapande storheter genom olika uppsättningar bilder, symboler, berättelser, institutioner och lagar. Med rätt inramning kanske människan som art i relation till den omgivande naturen – djur, växter, landskap, klimat, väder, sådant som faktiskt utgör din och min livsvärld – kan bli en motsvarande politisk kategori.
Heise talar om ”ekologisk samhörighet” och ”artmångfaldens rättvisa”, multispecies justice. En ny etik alltså, en planetär medborgarkänsla i klimatkrisens tidevarv – vad Heise kallar ”eko-kosmopolitanism”.
Och det är förmodligen någonting sådant som alla de teatergrupper, poeter och vanliga privatpersoner hoppas på när de genomför ritualer för vandringsduvan Martha, pungvargen Benjamin och de andra utdöda djuren, varje år den 30 november i vad som utnämnts till Rememberance day for lost species – Minnesdagen över förlorade arter. Den manifestationen har sprungit ur behovet av ett sorgearbete som går utöver det mänskliga men som samtidigt gör det tydligt hur hoten mot Jordens biologiska liv är en djupt kulturell fråga.
