I varje historia om ett liv finns ett sorgebarn. I biografins ordnade värld tar sorgebarnet plats i skuggan därför att det förstärker solskenet utanför, illusionen om att våra liv går att skriva som berättelser med början, mitt och slut. Det är kronologin som ska ge mening åt den nyckfulla tillvaron. I biografin över en kunglighet blir sorgebarnet en gestaltning av livets mörka sidor, av de missgynnades lott, men får aldrig riktig tyngd.
I Stig Hadenius biografi över Gustaf V vilar det nästan ett skimmer över Gustafs dagar fast boken vill vara en nykter blick på ett skamfilat kungarykte. Dagens bild av Gustaf V är ju den tennisspelande gentlemannen, den rökande glasögonormen, pressveck och prestation, en man lik männen i vårt kungahus med några undantag: passiva dyslektiker som vantrivs i rollen.
Efter sin död 1950 svärtades Gustaf V:s rykte av den beryktade och länge mörklagda Haijbyaffären där utpressning och hot ledde till att hovet betalade stora summor till Kurt Haijby för att han påstod att han blivit sexuellt förförd av Gustaf V som ung.
En öppet homosexuell identitet skulle vara skandalös i offentlighetens ljus även i dag. Ett kungahus affärsidé är att det heterosexuella idealet hela tiden återskapas och visas upp, fast de ofta strider mot andra ideal om mänskliga behov. Vår nuvarande kung är till exempel den första på tronen vars mor slapp traditionen att föda i "offentlighet" med regeringsrepresentanter och hov i rummet intill, dörren öppen. I de långvariga och återkommande separationerna mellan barn och föräldrar, och mellan makar, bröt man banden praktiskt och känslomässigt, men inte formellt. Det är seder som kan härda. Historien visar dock att effekten oftare är känslomässig avtrubbning hos dem som drabbas, och för oss som ska se på blir kungahusen en bild av förljugenhet. Av hur borgerligheten i sin mest förädlade form överlever på sina egnas bekostnad. Betänk sorgebarnets öde, Gustaf V och Drottning Victorias tredje son Erik. "Defekt och missbildad" skriver Gustaf von Platen i sin biografi, medan Hadenius beskriver en besvikelse: "epileptiker, utvecklingsstörd", fick större delen av sitt liv leva utanför familjen, till dödsbädden kom ingen fast den aviserades.
Hadenius vill visa att kungen var en "komplex och motsägelsefull person" som utvecklades från blyg kronprins till älskad ja, nästan landsfader. Våran Vegurra som slogs för monarkin och unionen med Norge, som skrev personliga brev till Hitler och Stalin och körde snabba bilar. Ädlingen som for söderut till Nice i egen, grön järnvägsvagn varje vår. Fann stort nöje i tennis, boccia och krocket, ingen vän av böcker. Kung Babars ofarliga välde står framför blicken.
Det vore otillständigt att förvägra någon människa rätten att beskrivas som motsägelsefull, särskilt en offentlig och bevakad person, motsatsen vore svår att tro på, som en romanfigur gjuten i ett stycke. Men Hadenius uttalade pretention med sin regentbiografi uppfylls inte. "Det nya med den här boken är att den skrivits i ett försök att ge en så modern och fullständig bild som möjligt av kronprinsen Gustaf och kungen Gustaf V", försäkrar han och hänvisar till Bengt Jangfelts En osalig ande: Berättelsen om Axel Munthe (2003) som behandlade drottning Victorias vän Munthe, och Gustaf von Platens Bakom den gyllne fasaden (2002) som skildrar "ett äktenskap och en epok". Men jämför man von Platens och Hadenius böcker, båda populärhistoriska verk, måste man fråga sig vad nytt Hadenius tillför. Hans stil är mera stram än von Platens, men hans biografi förlorar i tidsfärg och faktiskt därmed i analys. Valet av detaljer och fakta skapar i sig en mentalitetshistorisk bild där makten kan friläggas nästan ofrivilligt. Där von Platen sammanfattar sin roande historieskrivning nästan som en ursäkt från någon som försökt tala ut, "Han var en märklig man och en enastående kung", är Hadenius besvärjande: "Han förvandlades från borggårdsmajestät till folkhemskung - utan att förlora respekten."
Det är i rapsodiska beskrivningar av hur människor hanterat smärta, som biografin kan anta skepnaden av sekulär religion. Den väcker vördnad för livets prövningar, kanske som en effekt av skam hos läsaren. För att kompensera att vi tjuvtittar på andras hemligheter blir vi lite högtidliga till mods. För att allt ter sig så smått efteråt, all strävan och alla resor, brev och missförstånd, utrikespolitiska kriser och hermelinmantlar. Rörande och sårbart. Men just den boken om Gustaf V var ju redan skriven.
