Sanna Hartnor | Hamnen

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Mitt första möte med Sanna Hartnors poesi inträffade för jämnt ett år sedan när jag läste Mot denna sol, den andra delen i Brombergs förnämliga debutantantologi Blå Blixt.

”och havet vankade av och an/i diskmaskinerna” – de här radernas avspänt suggestiva bild av det brusande urelementet i hålrummen under den högglansiga ytan i fastighetsmäklarnas foldrar, dök upp i minnet när jag för en tid sedan var på en visning av en fiskarstuga på Donsö.

I Hartnors diktsvit om livsformer och drömmar, varsel och väderlekar i en till bostadsrättsförening vid havet omvandlad hamn fanns en drastisk, skruvad men samtidigt nynnande och skenbart förströdd humor, som väckte förväntningar inför vad som komma skulle: ”de boende fick instruktioner om/ att gå försiktigt/ över cykelstigen/ tills den vant sig/ vid att vara cykelstig…/titta lagom länge ut över horisonten/för att inte genera den”

ANNONS

När jag nu läser Hartnors debutsamling Hamnen blir mina förväntningar både infriade och överträffade, för här ingår det poetiska tilltalets omedelbara kvaliteter i ett för en debutant förbluffande säkert berättande.

För Arkitekten, stadsplanerarna och mäklaren som moderligt drar ”fingrarna genom havet/ tröstande” hade havet ”varit en ägarlös resurs” som nu ska koloniseras av ”ett helt annat folk” än de hamnarbetare, fiskare och ”akvarellmålare/ som sökte/ det sentimentala inslag i närområdet/ ett hav kan innebära”.

Här bor frilansaren som lyssnar på ljudet av nycklar som vrids om i huset som vaknar långsamt, här lär sig gipset i gjutformen över natten ”den bild det blivit tilldelat” och en skohylla som med en hisnande enkel bild är ”en boj i rummets rymder”.

Hamnen är ett samtidigt inbjudande och kusligt ställe att vandra omkring i, en värld som likt staden i The Truman Show är planerad in i minsta detalj och där alla ingår i en berättelse om livet och själva tiden som konsumtionsartikel

Sanna Hartnors debut är imponerande, men ännu mer berörande. Hör bara: ”havet var där när färgerna kom … färgerna var nymodigheter/man bar deras namn/som hattar ”.

ANNONS