I ett efterord till Gabriel García Márquez kortroman ”Vi ses i augusti”, som nu ges ut postumt tio år efter författarens död, berättar hans söner om den djupa frustration som drabbade fadern under hans sista år; en demenssjukdom berövade honom i allt högre grad förmågan att skriva. ”Minnet är både mitt råmaterial och mitt verktyg. Utan det finns ingenting kvar”, förklarade han.
García Márquez gjorde dock ett försök att färdigställa romanen. Till och från hade han arbetat med den i drygt tio år, men han lyckades aldrig att slutgiltigt foga samman den, kom helt enkelt inte ihåg hur han hade tänkt sig det hela. Missnöjd med manuset bad han sönerna att förstöra det. Vilket de uppenbarligen inte gjorde.
De la boken åt sidan och lät tiden gå. Ett antal år efter faderns död läste de texten på nytt och upptäckte att den, trots vissa svackor och motsägelser, var långt bättre än de mindes den: ”I en akt av förräderi bestämde vi oss för att sätta hans läsares glädje framför alla andra överväganden.” García Márquez sista förläggare, Cristóbal Pera, antog utmaningen att utifrån berättelsens skilda versioner och utkast skapa en fungerande helhet.
Inledningsvis är huvudpersonen Ana Magdalena Bach 46 år och sedan länge lyckligt gift. Hon och hennes man har två vuxna barn. En gång om året, på sin mammas dödsdag den 16 augusti, lämnar hon familjen och tar färjan från det sydamerikanska fastlandet till en karibisk ö där modern är begravd. Hon lägger en bukett blommor på graven. Därpå tillbringar hon natten på ett hotell innan hon nästa morgon tar färjan tillbaka.
Som bokens lyhörda översättare, Hanna Nordenhök, påpekar i förordet är det ingen slump att Ana Magdalena Bach har lånat namnet av hustrun till Johann Sebastian Bach, fugans mästare. Berättelsen är komponerad som en fuga där lekfulla variationer på samma melodislinga återkommer gång på gång.
Det blir uppenbart att det rör sig om en ofullbordad roman.
Vid ett av sina årliga besök på den karibiska ön börjar Ana Magdalena, till sin egen förvåning, flörta med en okänd man i hotellbaren. Han följer henne till rummet och de tillbringar natten tillsammans. Hon vaknar med den brutala insikten ”att hon för första gången i sitt liv hade kopulerat och sovit med en man som inte var hennes egen”. Mannen är försvunnen men mellan sidorna i den vampyrroman hon läser, Bram Stokers ”Dracula”, har han lämnat efter sig en tjugodollarsedel, vilket fyller henne med en känsla av outhärdlig förnedring.
Händelsen förändrar inte bara henne utan skapar också tvivel i relationen till maken. Tidigare har hon alltid litat blint på honom, men kanske är han otrogen? Och har han någon anledning att lita på henne? Fortsättningsvis söker hon en ny älskare varje gång hon återvänder till den karibiska ön.
Inledningskapitlet är utmärkt, likaså det överraskande slutet, där Ana Magdalena kommer till insikt om moderns hemligheter. Däremellan hackar och haltar det betänkligt ibland; det blir uppenbart att det rör sig om en ofullbordad roman. Men tack vare redaktören är den ändå avslutad på ett värdigt sätt. Han har gjort texten sammanhängande men inte fallit för frestelsen att förbättra den.
”Vi ses i augusti” kan givetvis inte jämföras med den colombianske Nobelpristagarens främsta verk, framförallt inte med den mästerliga romanen ”Hundra år av ensamhet”, men i detta mångfacetterade och rika författarskap tycker jag ändå att boken fyller sin plats. Att för första gången på flera decennier åter läsa en bok av García Márquez fyller mig med nostalgisk glädje.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: "Hundra år av ensamhet" – Gabriel García Marquez
LÄS MER:Recension: ”De ovärdiga” av Roy Jacobsen
LÄS MER:Recension: ”Skörgossen” av Ida Andersen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
