När Karin Smirnoffs ”Jag for ner till bror” blev Augustnominerad förra året blev det uppror i kultureliten. En okänd medelålders debutant slog ut etablerade storheter som Sara Stridsberg och Katarina Frostenson – med en roman om havererade människor i eländig håla i den norrländska glesbygden.
Men många, däribland jag, gladde sig. Karin Smirnoff gjorde sig inte bara till språkrör för det bortglömda folket i den svenska utmarken, hon berättade också på ett nytt sätt. Med årets ”Vi for upp med mor” fullföljer hon bedriften.
LÄS MER:Kallt, fult och grymt norrländskt byliv
Som man hör på titeln är det en uppföljare. Läsaren tas vidare på huvudpersonen Janakippos farligt slingande väg av vardagligt hjältemod, ömhet, kärlekstörst och ödeläggande självdestruktivitet. Berättelsen har mörknat och där Smirnoffs sammanskrivningar, brist på interpunktion och versaler gav den förra romanen en fart som var nästan euforisk trots eländet fungerar samma stilmedel i ”Vi for upp med mor” mer som förstärkare av den undergångsstämning som så småningom infinner sig. Meningarna är avbrutna. Det som ska sägas går inte att säga fullt ut. De är korta och lakoniska. Det finns ingen psykologisk undertext. Det bara är som det är.
När en flicka ritar in sin pappa med flaskan som napp på Jesus plats i julkrubbans vagga tar det hus i helvete, liksom när en pojke på en teckning ritat Jesu gloria till en orm.
janakippo, som i förra romanen räddade sin gravt alkoholiserade tvillingbror in på torken och tillbaka till livet fortsätter sitt projekt i ”Vi for upp med mor”. Men denna gången gäller det inte spriten utan kyrkan. När syskonen tar sin mor från smalånger till kukojärvi för att begrava henne i den kommun och kyrka som hon en gång flytt från, eller kanske snarare blivit utkastad från, fastnar brodern i den religiösa gemenskapen. Församlingen i kukkojärvi för en sträng regim av læstadiansk karaktär och de tar ett hårt grepp om honom. janakippo försöker slita loss honom med alla tänkbara medel, vilket innefattar både våld, sex och alkohol.
Gemenskapen blir broderns nya drog, men janakippo kan inte släppa honom. I den kärlekslösa värld som varit hennes är han allt hon har. Hon stannar, sover in sig hos en man som är utstött ur församlingen för att han läser böcker, och tar ett jobb som vikarierande bildlärare på högstadiet i kukkosjärvi. Det får henne att krocka med det konst- och bildtabu som råder i den norrländska byn. När en flicka ritar in sin pappa med flaskan som napp på Jesus plats i julkrubbans vagga tar det hus i helvete, liksom när en pojke på en teckning ritat Jesu gloria till en orm.
LÄS MER:Ett praktverk om Göteborgs kända kvinnor
Och om Kain Smirnoff gav den hukande glesbygdens samhälle med alla dess övergivna och hjälpbehövande åldringar ett ansikte i sin förra roman ger hon i ”Vi for upp med mor” en rasande stark bild av det religiösa samhället där bara de rättänkande får vara med i gemenskapen. I kukkosjärvi handlar religionen inte om kärlek utan om makt och kontroll. Den nuvarande prästen är en hustrumisshandlare och den förre var den som våldtog janakippos mor och stötte ut henne ur församlingen när hon inte fann sig i att vara syndaren utan hävdade sanningen.
Karin Smirnoff målar med starka färger och grova penseldrag. Men hon kan också blanda färgerna. Det gäller framför allt hennes huvudperson janakippo, som är en närmast extrem blandning av motsägelsefulla egenskaper och känslor. Hennes frihetsbegär är lika stort som hennes längtan efter kärlek. Så fort någon försöker lägga armen om henne sticker hon. Hon ordnar upp och tar hand om, men sig själv utsätter hon för vad som helst. Hennes intellekt är skarpt som ett rakblad men sig själv kan hon inte förstå.
