Eva-Lotta Hultén: Recension: ”Våld. Om träd och slöjd och män” av Anahita Ghazinezam

Det är en genialisk titel Anahita Ghazinezam valt för sin bok: ”Våld. Om träd och slöjd och män”. Hur kan man inte bli nyfiken? Mina förväntningar är höga när jag börjar läsa och som väl är levererar hon också mellan pärmarna.

Det har varit mycket prat om slöjd på sista tiden. En del tycker att slöjden är onödig och kan plockas bort från skolan. Hur ska vi annars hinna proppa i ungarna all faktakunskap de behöver? Som om kunskap inte också kan sitta i händerna. Som om inte världen är full av yrken som kräver motorik och fingerfärdighet. Som om förmågan att laga och bygga saker eller ha kännedom om olika material inte är framtidskunskaper.

Ghazinezams berättelse tar sin början i ett klassrum på en flyktingförläggning i Jörn i Västerbotten år 1988. Där sitter hon som åttaåring tillsammans med en grupp nyanlända i blandade åldrar och hon beskriver sorlet av förväntan: vad ska de få lära sig för viktigt i dag? Till sin förvåning får de lära sig att fläta näver: ”Lite förstod vi där och då. Men med oss i vår minnesbank fick vi, vi nyplanterade i västerbottnisk jord, en liten pusselbit av nationens historia och sagan om Norrland.” Så kan man också se på slöjd.

Långt senare räddar den henne. Hon är utbränd och går en folkhögskolekurs där hon får tälja, snickra och såga. Livslusten och glädjen återvänder och hon börjar skriva om slöjd för tidningen Västerbottens-Kuriren. Och nu har hon alltså skrivit en bok om slöjd och om sig själv. Denna tunna essä- och memoarbok gavs först ut på eget förlag men Ordfront fick nys om den och gav ut den på nytt. Det gjorde de rätt i.

Hantverksskickligt har hon skapat en väv av disparata trådar och den hänger på något underligt vis ihop alldeles utmärkt.

Texten är både rolig och vass. Anahita Ghazinezam är sparsam med orden och ofta drastisk i formuleringarna vilket får mig att associera till Andrev Waldens augustprisade romandebut ”Jävla karlar”. Som när hon i bara några meningar beskriver hur hon är på återbesök i det gamla hemlandet och träffar sin moster som ivrigt leende visar henne ett filmklipp av en kamelslakt utan att med ett ord förklara varför. Det är förfärligt men också komiskt.

Svärta och ljus läggs sida vid sida. Styckena om hennes eget liv handlar om sådant som att få uppehållstillstånd; om en far som hotar sin hustru med knappt omärkliga tryckningar mot hennes underarm och om tiden som ung och vilsen sköterska åt en senil engelsk åldring. Och så varvas alltså berättelserna från författarens uppväxt och ungdom med miniessäer om slöjd och hantverk. Ett av de längre inslagen av den karaktären är en biografi över originalet Sune Bergman som satsade allt han ägde på att göra tavlor och blomkrukor i glödritad näver. Det gick åt skogen för Sune som förlorade släktgården i Kalix och alla pengar och flyttade till Stockholm och blev industriarbetare. Ghazinezam hittar ett av hans verk på en nätauktion och konstaterar lakoniskt att utropspriset är 200 kronor men att den går för 50.

I ett annat kapitel får läsaren sig lite symaskinshistoria till livs. Författaren berättar om symaskinstillverkningens koppling till vapenindustrin och ger också en kort biografi över uppfinnaren av den moderna symaskinen, Isaac Merritt Singer, som hon konstaterar var ett ”riktigt jävla rövhål”. Verkligt kulturhistoriskt intressant är hennes utläggning om hur samiskt fiske hänger ihop med odling av hampa i Västerbotten.

Anahita Ghazinezam har skrivit en djupt originell bok. Hantverksskickligt har hon skapat en väv av disparata trådar och den hänger på något underligt vis ihop alldeles utmärkt. Det blir rent av makalöst bra!

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”När almen tystnar. Om träden vi älskar och dödar” av Mårten Lind

LÄS MER:Recension: ”Jävla karlar” av Andrev Walden

LÄS MER:Bästa böckerna i år — kulturredaktionen listar julklappstips för alla åldrar

Eva-Lotta Hultén

kultur@gp.se