Ju längre en människa lever, desto svårare får hon att klart definiera begreppet “sanning”. Åtminstone om hon är genomskådande och hyperkänslig i sitt tänkande, som Hanna Nordenhök. När jag läser hennes femte roman “Underlandet” slås jag av det jag egentligen redan visste: att en människas överlevnadslögner inte nödvändigtvis upphör för att hon blir vuxen.
I barndomen kan fiktion och verklighet vara mer eller mindre sammanflätade; du sitter i sulkyn på väg till affären med mamma, men sulkyn är en flygande matta och förorten genom vilken ni rör er är molnens ovansida. Du säger till dina klasskamrater att du har en häst, men den är sjuk just nu, så de kan inte få träffa den. Du smäcker i skolsköterskan att du har fruktansvärt ont i foten, och får bandage och kryckor, fast det egentligen är ditt psyke som sväller och sprängvärker.
I vuxen ålder: du säger till din älskarinna att du snart ska skilja dig, och till din fru att hon är meningen med ditt liv. Du är en författare med växande skräck för att din spökskrivare ska försäga sig. Du gör allt omgivningen ber dig om, och hoppas att de inte märker att du föraktar dem allihop.
I korta bilder nedslungar Hanna Nordenhök oss i olika människors hemligstämplade livssituationer,
“Underlandet” blottlägger fler skikt av den tankekonstruktion vi för enkelhetens skull brukar benämna “verkligheten”. I korta bilder nedslungar Hanna Nordenhök oss i olika människors hemligstämplade livssituationer, med ett språk som hela tiden får mig att tänka på Joyce Carol Oates. Detaljerna närmast pedantiskt redovisade; träslagen och de knappt detekterbara inkonsekvenserna i ett perfekt inrett rum på Strandvägen, de reglerade och blekta tänderna hos en grillande, skrattande mamma på en campingplats, den röda slipsen som ska bli en desperat journalists hängningssnara. Eller detta, om en hemlös mans sovplats: "De tre eller fyra ficklamporna mannen hade utspridda runtom i tältet lyste fläckvis upp den kamelfärgade tältduken så att den såg ut som en bågnande människohud".
Den person som fastnar hårdast i mitt medvetande är flickkvinnan som spionerar på den grillande skrattmamman. I sitt rede utanför campingen väntar hon på möjligheten att stjäla kasserade pommes och hårschamposlattar, hon är helt ensam, med jämna mellanrum förnedrad, och avvisad även av sig själv, eftersom hon inte ifrågasätter sitt öde. Detta är genomgående i berättelserna, och avgörande för bokens intelligens: ingen förklaring ges. Av den enkla orsaken att ingen förklaring finns.
En annan av gestalterna, en hemmafru med döttrar, rider sin impotente man så gott det går i den välskötta villan i Skåne och tränar yinyoga och pilates via hälsoappar. Maken reser mycket i jobbet, naturligtvis, men en dag när hustrun kommer hem är han där. Det hörs tydligt. Men det är inte han som låter, utan det främmande barn han torterar, barnets kritvita skräck och smärta, ylandena som i förstone lät som om de kom från ett djur. Kvinnan vänder och går ut igen. Telefonen ringer. Hon tar emot beskedet om sin mors död. Hennes man åker fast vad det lider, men han kommer väl tillbaka förr eller senare.
Jag har recenserat väldigt många böcker. Med långa mellanrum händer det att jag tänker: Här är det. Det jag letar efter. En bok som likt en kiropraktor knäcker till mitt inre skelett och höjer min synskärpa. “Underlandet” är en sådan bok.
Kvinnan tar några tabletter invid panoramafönstret för att få domna bort en aning. Bara i drömmen ser hon sin mors ansikte och hör det plågade barnets läten. Allt ordnar sig. Hon gick inte in i rummet, ställde sig inte mellan sin make och det lilla barnet. Varför inte? Varför gråter hon inte nu, när döttrarna är vuxna och åkern bara ligger där, tyst och meningslös, som hennes liv?
För att det är så. En människa kan gråta, eller också kan hon måla sina naglar blekt rosa. Naturligtvis kan hon i teorin betala 1500 kronor per 45 minuter för att tala om sitt öde med en person som gått steg 1 i utbildningen till psykoterapeut, men livet är fortfarande vad det är, eller hur.
Jag har recenserat väldigt många böcker. Med långa mellanrum händer det att jag tänker: Här är det. Det jag letar efter. En bok som likt en kiropraktor knäcker till mitt inre skelett och höjer min synskärpa. “Underlandet” är en sådan bok.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Egendom” av Hernan Diaz
LÄS MER:Recension: ”Svalors flykt” av Majgull Axelsson
LÄS MER:Recension: ”Tomt bo” av Sofia Stenström
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
