Ulf Lundell har skrivit ytterligare tusen sidor dagbok. Del 10 och 11.
Man kan sätta ned fingret i princip var som helst och ändå känna igen sig. Lundells ”Vardagar” är, i alla fall på ett ytligt plan, en slags trögflytande evighets-såpa om en man i ett hus på ett berg i ett land han inte längre känner igen.
Ett ”Hem till byn” om en motvillig nationalskald som ägnat stora delar av sin gärning åt att fundera på om han alls hör hemma i människobyn. Numera kanske någon hejar vid Coop men han bli mer och mer lämnad ifred. Han både vill ha det så och inte.
Ulf Lundell har varit inne på det redan i tidigare delar av ”Vardagar”.
Det där att som gammal inte längre bli sedd, än mindre lyssnad på. Och sina tudelade känslor inför det.
Speciellt när man levt ett liv i scenljus och blivit både läst och omskriven. Van att vara den som har ordet och uppmärksamheten. Nu har väl visserligen Lundell fortfarande fler öron och ögon riktade mot sig än många andra svenska 74-åringar.
Men han kommer inte undan åren och vad de gör med en människa. Ulf Lundell har fler minnen än framtidsplaner. Han tänker tillbaka och romantiserar. Med samtiden är han sällan bekväm och han har en tendens att tjata och ta om och upprepa sig. Som vi väl alla gör. Men det blir tydligare i text.
Plötsligt uppstår klarögd poesi mitt i steget, mitt i sysslorna. Det gäller bara att uppfatta den. Det gör författaren Ulf Lundell.
Den unge Lundell skrev med en ström av ord, med tiden blev låttexterna ibland så ordrika att musiken knäande under tyngden av allt som skulle ges plats. I ”Vardagar” skriver han långt men mer och mer avskalat.
Om man lyssnar på Lundells egna inläsningar av de tidigare delarna märker man efter ett tag att det finns en melodi. Det som kan se avhugget ut på sidorna blir en slags pratblues i ljudböckerna. Där kommer också Lundells lågt brummade, hummande humor fram. Som läsare får man vara alert och inte skumma eller stressa. Det fina finns nämligen både i detaljerna och i det vardagliga upprepandet. Samtidigt. Så som livet är.
Plötsligt uppstår klarögd poesi mitt i steget, mitt i sysslorna. Det gäller bara att uppfatta den. Det gör författaren Ulf Lundell.
Lundell återkommer till att han börjar känna sig klar. Han har varken tid, lust eller ork att vare sig sätta klackarna i backen eller driva på framåt. På de sista sidorna skriver han ”Jag har fått nog av mej själv i mitt möte med världen. Jag måste tillfriskna. Hänga av ryggsäcken av bly.”
Redan 1996 sjöng Lundell att ”jag stannar på den mark jag tagit”. Nu håller han hårt i staketet som skiljer det begripliga och tydliga från den framrusande omvärlden.
Som ung virvelvind klassades han som outsider och ytterfilsmänniska. Som vuxen blev han egensinnig och oberoende. Som gammal man stämplas den tidigare romantiske rebellen snarare som kverulant. Bråkandet kan handla om allt från besvärliga försäljare, hur hemsk den nya musiken är till omaket att behöva hantera såväl vårdcentraler som bilverkstäder.
Bråkandet, bräkandet och rotandet hamnar lätt i en loop där han riskerar att bli gammal och bitter. Tiden piskar surt, hårt regn över den eld som en gång tändes.
Redan 1996 sjöng Lundell att ”jag stannar på den mark jag tagit”. Nu håller han hårt i staketet som skiljer det begripliga och tydliga från den framrusande omvärlden.
Ändå har Ulf Lundell nästan hela tiden blicken vänd utåt. Mot världen. Mot politiken. Mot Mellon och mot kriget som mal på i öst och som väl egentligen sätter allt annat i en kall skugga. Eller bara mot det där senaste lunchställen som N, foodien, fått honom att följa med till. Halvt motvilligt, halvt förtjust.
Det är i de brottstycken han törs vända sig inåt som det blir intressant på allvar. Där finns fortfarande självrannsakan kvar att göra. Lundell är som tydligast när han klarar av att vara sträv inte bara mot allt det andra utan också mot sig själv.
Där finns mer att skriva. Kanske är det i de kommande böckerna allt ska avgöras i en våldsam, vardaglig slutstrid.
Jag har svårt att tro att Ulf Lundell kommer sätta punkt utan rejält buller och bång.
LÄS MER:Ulf Lundells alla album - från sämst till bäst
LÄS MER:Johan Lindqvist: Här är Bruce Springsteens 100 bästa låtar
LÄS MER:”Äntligen” en kändisskilsmässa som gör mig ledsen på riktigt
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
