Recension: ”Teshne” av Nioosha Shams

Nioosha Shams poesidebut handlar inte om den stora Kärleken, utan om de många små, de flyktiga som aldrig blev. ”Teshne” flödar över av begär och passerar med råge gränsen för att vara cheesy. Det är hedervärt av Shams att våga vara löjlig, skriver Katja Palo.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Nioosha Shams första poesibok har fått namnet ”Teshne”, vilket tydligen betyder ”Törstig” på farsi. Ett adjektiv laddat med associationer, inte sällan av den erotiska sorten. ”Teshne” är, mycket riktigt, en bok fylld av tungor på lår och rader som ”fingrad och sen famnad / det borde var ok?”. Det är en minst sagt mustig bildvärld med vin, söta bakelser och ett jag som flödar över av begär, som säger saker som ”om du fick ha fingret i min mun / hade du doppat det i honung först?”, allt invaggat i en mjuk rytm.

Men i första hand läser jag ”Teshne” som en bok om kärlek. Inte om den stora Kärleken, utan de många kärlekarna, de flyktiga, de långvariga, de som aldrig blev, de vänskapliga, de som tagit slut och bara finns kvar i fantasin. Kärleken blir till något flytande, liksom sexualiteten och könsuttrycken.

ANNONS

Ett förälskat tillstånd skrivs fram. Det är erkänt svårt att skriva om kärlek. Alla de där stora känslorna vägrar låta sig formuleras, språket halkar ner i ett dike av klichéer och blir tillplattat. Men ”Teshne” lyckas faktiskt bitvis i sin gestaltning, genom att skriva sig igenom klichéerna, vända sig till farsi för att leta efter liknelser (genom hela boken finns ord på farsi insprängda, för en läsare som liksom undertecknad inte kan språket tjänar de som en förnimmelse om språk och erfarenheter som inte går att förmedla) och sedan helt enkelt ge upp: ” äh, jag vet inte längre / jag har ingen ordning på mina referenser”. I stället uppehåller sig dikten i ögonblicken, fäster uppmärksamheten vid detaljerna. Till exempel kärleken som kysser jagets mun efter att jaget spytt och säger älskling. Så oväntat romantiskt? Det finns överhuvudtaget en sådan drabbande ömhet när jaget betraktar butcharna som badar på Kallis och i bilder som ”när jag binder mina bröst / lägger hon handen mot det platta / säger du har gjort dig fin för mig”. Man sitter och småler för sig själv.

Och det är ändå hedervärt att vara lite löjlig, det borde fler poeter våga.

Den pratiga stilen har något ovanligt lätt och ljust i sig, det är bokens stora behållning. ”Teshne” passerar med råge gränsen för att vara cheesy, vilket den gör skamlöst och helt i linje med bokens tematik. Man kan bara ge sig hän, som diktsamlingen själv konstaterar. Och det är ändå hedervärt att vara lite löjlig, det borde fler poeter våga.

ANNONS

Men jag har också invändningar. Det hela är placerat i en ungdomlig värld, det är cykelskjuts i nedförsbackar och stulen folköl från kiosker. Shams har tidigare skrivit ungdomsromanen ”Om det regnar i Ahvaz”, och kanske att även denna bok riktar sig till yngre. Även språket förefaller mycket ungt. En sida består bara av raden ”hjärtat RUSAR!!!!!!!”. Jag har överhuvudtaget sällan sett så många utropstecken i en diktsamling. Det ungdomliga språket får konsekvenser, många rader och hela sidor tycks helt enkelt ogenomarbetade, till exempel raderna ”korna, de betar / festen, den väntar”, eller sista sidan: ”vad jag vill i livet? / jag vill kärlek, ljus och mer!” (hur kan man avsluta en diktbok på det viset?), ibland påminner det om en tonårings dagboksanteckningar. Att skriva en så medvetet pratig poesi kräver en särskild form av precision, vilket lite för ofta saknas.

Sedan har vi också biograferna. Återkommande är att diktjaget går på bio, sitter på rad fyra, plats trettiofyra. Det ställs mot branden på Cinema Rex i Iran, där hundratals personer brann inne när extremistiska islamister bommade för och tände på biografen, en av gnistorna till iranska revolutionen. Diktjaget frågar sig vem som satt på plats trettiofyra när revolutionen bröt ut, vilket sedan mynnar ut i dikter om migration och relationen till Sverige med dessa intetsägande svenskar med slapp personlighet. Det är en bra idé, denna form som utgår ifrån de två biograferna. Tyvärr tappas den bort något, är inte nog konsekvent genomförd för att på riktigt teckna spännvidden mellan den euforiska kärleken och katastrofen.

ANNONS

Nåväl. Jag väljer att uppehålla mig i det där lätta och ljusa, det löjligt förälskade tillståndet som ”Teshne” frammanar. Det utgör något som saknats i svensk poesi.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Är Sanna Samuelsson vår tids arbetarförfattare?

LÄS MER:Mikronationer: ploj eller allvar?

LÄS MER:Här blir Linda Skugge porr-karaktären Lady Lazarus

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS