Malin Lindroth: Recension: ”Studie i mänskligt beteende” av Lena Andersson

“Studie i mänskligt beteende” är precis vad det låter, där de som studeras är kvinnor som påminner om författarens mest folkkära romangestalt Ester Nilsson. Som bäst är Lena Andersson i skildringen av människans försök att älska och härda ut, men berättelsen missgynnas av sin kliniska blick, skriver Malin Lindroth.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Man vet ju hur det är med fjärilen. Den kan slå med vingen i Mexiko och orsaka orkan i Texas. Med andra ord: en aldrig så liten påverkan i ett system kan få dramatiska konsekvenser någon helt annanstans. Det är kaosteori. Men också en trösterik metafor som kommer för mig när jag läser Lena Anderssons nya bok, väl medveten om att ingen enda bok i Anderssons författarskap lär ha skrivits med tröstande intention, inte heller denna.

På ett plan är boken precis vad den heter. “Studie i mänskligt beteende”. De som studeras är mestadels kvinnor som har en del gemensamt med Lena Anderssons mest folkkära romangestalt. Precis som Ester Nilsson i “Egenmäktigt förfarande” och “Utan personligt ansvar” är Amanda, Ellinor, Rawia, Ruta, Simone, Malin, Caroline och de andra kontaktsökande människor som sliter med maktaspekten av nära relationer och det sociala spelets krångligheter. I en av berättelserna reser en ung kvinna till USA för att studera men ångrar sig direkt och åker hem för att gifta sig med sommarjobbskollegan. I nästa kapitel tar dottern vid och avhandlar mammans livsval i en lång dialog med pojkvännen – och blir lämnad på studs. På liknande sätt tråcklas bokens alla öden samman. Den som i en historia fladdrar förbi i periferin kan dyka upp som huvudperson i nästa.

ANNONS

När Lena Anderssons prosa är som bäst visar den oss hur konstiga vi alla är i våra försök att älska och härda ut.

Efter förra årets roman ”Koryféerna”, som fiktionaliserade Palmemordet, blir boken en återkomst till det mellanmänskliga temat. I förordet förklarar Lena Andersson att detta hennes artonde verk varken ska läsas som roman eller novellsamling. Snarare är de sammanlänkade historierna att betrakta som moraliteter eller fallstudier i fiktiv dräkt. Som sådana fungerar de inte alltid.

När Lena Anderssons prosa är som bäst visar den oss hur konstiga vi alla är i våra försök att älska och härda ut. Scenen med den cancersjuka som vill be om ursäkt för sitt skitprat till väninnan hon förtalat är lika träffsäker som mötet mellan den sockersugne snattaren och hon som avstår från att skicka in polisanmälan. Samtidigt är det något med berättarperspektivet som inte riktigt vill sig här. När den kliniska blicken tog rygg på en enda person i böckerna om Ester Nilsson fungerade det väl och den stundtals förnumstiga tonen blev en del av gestaltningen. I nya boken där fler personer betraktas skaver perspektivet. Berättarens tilltal gör studien begränsad. Den skojfriska forskarrösten som kucklar om huvudpersoners lår – “Amanda Fridh är sjutton år på det artonde och har redan de lite för tjocka lår som går i arv på mödernet” – lägger krokben för sig själv. Med så ovarsam hantering av studieobjekten når blicken aldrig fram till det som på riktigt bränner eller sätter något på spel.

ANNONS

Att jag ändå läser boken med god behållning handlar mest om hur den lyfter fram betydelsen av perifera relationer. Flertalet av kvinnorna är trogna relationsnormen, men de gör det också uppenbart hur den som bara har vägarna förbi i ett liv kan få avgörande betydelse. Prao-elever, väninnor, gamla klasskompisar från förr, skådespelerskor och butikskontrollanter hänger samman i ett intrikat mönster som bit för bit vecklas ut och påminner om hur de minsta rörelser i ett liv kan skapa stora vågor i ett annat. Att Anderssons karaktärer, lika lite som den berömda fjärilen som slog med vingen i Mexiko och rev upp en storm långt hemifrån, sällan känner sin egen betydelse i det nätverk som är mänskligheten är på en gång hemskt och vackert.

Men mest är det trösterikt.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Sveriges mesta debattör: ”Ilska kan stå i vägen för att tänka på sakfrågan”

LÄS MER:Lena Andersson gör upp med Palmemordet i roman

LÄS MER:Recension: ”Skymning 41” av Kjell Westö

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS