3–6 år: ”Kattpromenaden” av Sara Lundberg (Bonnier Carlsen)
En flicka, en katt. En maktbalans. Eller en vänskapspakt. Vad som är vad, och hur allt vacklar fram och tillbaka över osynliga gränser, behandlas utsökt i Sara Lundbergs senaste bilderbok “Kattpromenaden”. Det är en lysande finstämd skildring av en relation, översättbar till många andra sådana.
Det börjar med en vanlig sväng utomhus, flickan bestämmer vägen, som det alltid brukar vara. Men denna dag förskjuts stabiliteten; katten får kontakt med andra, flickan blir skakad och svartsjuk, inget är som det ska vara och plötsligt har de två skilts åt. Regn faller, allt är misär. Men så återser de varandra hemma. Katten är redan utsträckt i fåtöljen och fäller den upphöjt lakoniska och komiska kommentaren: “Det var olåst”.
Där kunde berättelsen tagit slut men den fortsätter, och bokens andra del erbjuder nya bråddjup. För nu råder kattdjurets vildhet och den domesticerade människan har bara att följa. Det pressar henne bortom sina egna begränsningar men ger också bekräftelse på att relationen håller, att den ger det som behövs för närhet och trygghet.
Så leker Lundberg elegant med förbindelsen mellan arterna precis som Philip Pullman, som en gång skapade en värld där varje mänsklig individ hade följe med sin djuriska daimon – en påtaglig del av en själv, ett förhållande att vårda. Här finns dessutom flödande vackra illustrationer i djupt mättade akvareller, där ett oväntat utvik ger en veritabel stjärnchock.
9–12 år: ”Stjärntecknarna” av Vanna Rosenberg och Cecilia Heikkilä (Bonnier Carlsen)
Att skriva om förintelsen för barn kan göras på så många olika sätt – bara under de senaste åren har det kommit en serieversion av Anne Franks dagbok, Rose Lagercrantz sorgsna kärleksberättelse ”Två av allt” och Hédi Frieds och Stina Wirséns ”Historien om Bodri”. Gemensamt för de nämnda titlarna är realismen.
För sin skildring av ett barns färd till gettot och därifrån till något ännu värre väljer Vanna Rosenberg med ”Stjärntecknarna” en annan väg – hon tryfferar sin berättelse med bitar av fantastik. Det skulle kunna vara ett lyckat grepp, för det mest ofattbara kan ibland behöva hjälp av en fläkt från andra universum för att bli åtminstone i närheten av fattbart. Men här fungerar det inte alls.
Historien om Dora och Franz som tvingas i väg till gettot med sina föräldrar tappar bort sig i poetiska utbrott och svårbegriplig handling. Berättelsen bygger på att barnen har tillgång till en särskild utväg ut ur det svåra, ”blänket”. Det är en verklighetsflykt, ska vi förstå, men som på något vis ändå fungerar konkret för barnen i den misär de befinner sig i; de kan flyga, de kan färdas ovanför hoparna av förtvivlade människor. Men hur ska läsaren följa med? Det går inte. I stället är det svårt att ta in berättelsen, språket bromsar, lägger sig i vägen och förvirrar med sökta, överlastade formuleringar som ”Nu såg de skolans byggnad resa sig lejonmanad” och Dante-citat som poppar upp här och var.
”Stjärntecknarna” är helt enkelt för mystisk för sitt eget bästa.
9–12 år: ”Flickan i grottan” av Greta Boström (Rabén & Sjögren)
Flickor på ridläger är en alldeles särskild genre med sin klassiska kompott av stark kärlek och närhet till de stora djuren kombinerad med osäkerheten i de mellanmänskliga relationerna. Debutanten Greta Boströms ”Flickan i grottan” hanterar de här ingredienserna känsligt och medryckande, där just relationsbitarna för tankarna till Kristina Sandbergs vuxenroman ”Insekternas sång”.
Boströms kapitelbok för yngre läsare är förstås en förenklad variant och vilar inte riktigt så tungt i flickdramat som jag skulle önskat. Här ska nämligen även en spökhistoria in, om en eventuell gengångare som letar efter sitt försvunna barn, och det gör mig först lite besviken. Men Boström vänder ganska elegant runt på skräckelementen och låter läsaren lite i taget förstå att det i stället för andevärld finns ett högst konkret trauma i grunden, där en dysfunktionell hästägarfamiljs eget drama sipprar ut bland lägerdeltagarna.
Det är tätt och svettigt, både i discoscenerna och i försöken att kontrollera en vilt dansande nervig häst. Just ridscenerna är virtuosa, där jag som aldrig ridit plötsligt själv föreställer mig bemästra djuret med skänklar och hjälper.
Om jag ska invända mot något är det att Boström vill få in lite för många vinklar i sin bok. Mot slutet är det väldigt mycket som måste få sin upplösning. Kanske hade det blivit ännu bättre med en bok riktad mot en lite äldre läsargrupp, där den fina gestaltningen hade kunnat få breda ut sig lite mer än all den handling som nu måste få rum.
Unga vuxna: ”De tar allt ifrån mig” av Linda Jones (Bonnier Carlsen)
Vad är egentligen en ungdomsbok, eller en bok för unga vuxna? När börjar en sådan bok plötsligt angå en äldre vuxen? Det finns förstås inget svar på den frågan, men att en del böcker är skrivna så att de där gränserna upplöses är uppenbart. Nu senast Linda Jones ”De tar allt ifrån mig”.
Jones placerar sin berättelse i ett höstligt Norrbotten, i ett av de alltmer isolerade småsamhällena där invånarna ser det ena efter det andra ryckas utom räckhåll: polis, sjukvård, skola, affär. Här bor Jorun och Frida, mor och dotter, ledare för respektive femtonårig debutant i jaktlaget.
Det är ur Fridas synvinkel allt berättas, den höst när hon äntligen ska få gå med i skogen. För jakten har de ännu kvar, den betyder allt. Tills denna kalla höst, då ett märkligt djur, en trolig hybridart, dyker upp i skogarna och får länsstyrelsen att avblåsa årets älgjakt.
Jones driver skickligt upp detaljer som etsar sig in under läsningen; en söndersliten hundbuk, en snorfylld näsduk och iskall, guldig ammunition som avlånga tamponger. Och samtidigt den större bilden, av desperationen, gruppmentaliteten, våldsspiralen.
Det är så vackert och så fruktansvärt. I den dovt tecknade miljöskildringen finns släktskap med Kerstin Ekman och Elisabet Rynell, men mest är det hela egenartat gestaltat; i den hetsiga, genomrealistiska dialogen, parad med det smått övernaturliga djurfenomenet, och i förmågan att kombinera flera till synes disparata ämnestrådar som till sist alla faller tillbaka till samma smärtpunkt: är vi med i eller utanför samhället?
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Inger Sandbergs konsekventa barnperspektiv var nyskapande
LÄS MER:Recension: Vårläsning för barn i alla åldrar
LÄS MER:Recension: Februaris bilderböcker för tre- till sexåringar
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
