Nina Morby: Recension: ”Skit på dej!” med Clark Olofsson och Leffe Grimwalker

Korrfelen och de logiska luckorna är långt ifrån det enda som brister i Clark Olofssons självbiografi. Snarare är det avsaknaden av självkritik som gör läsningen tröttsam, skriver Nina Morby.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Som nioåring tjänade Clark Olofsson mer än båda sina föräldrar tillsammans, uppger han i sin nyligen utgivna självbiografi ”Skit på dej!”. Genom att få andra barn att sno hjul och sadlar kunde han montera ihop delarna på ramar och sälja cyklar för en knapp månadslön styck. Fyra år senare började han kränga brännvin på Hisingen, för att femton år gammal göra sin första riktiga stöld i en Östermalmsbutik där butiksbiträdet betett sig arrogant.

Därefter glider karriären sömlöst vidare i det som kom att göra honom till Sveriges mest kända brottsling. Norrmalmstorgsdramat, sjutton fängelserymningar, otaliga bankrån och en halv livstid bakom galler. Pressen kallade honom för en blandning mellan Pippi Långstrump och Al Capone. Själv kallade han sig en äventyrare, men aldrig kriminell.

ANNONS

Visst är historien om hans kriminella karriär fängslande, det går inte att säga annat, men frågan jag återkommer till under läsningen är hur mycket som egentligen är sant.

Redan på första sidan tydliggörs bokens syfte. Clark Olofsson vill berätta sin livshistoria så som den egentligen är, och inte som den framställdes i Netflixserien om honom (“det var ljug alltihop”). Till sin hjälp har han spökskrivaren Leffe Grimwalker, känd för att ge ut böcker i en helt besinningslös takt (15 stycken bara under 2023), vilket märks väl i bokens många korrfel, men också i dramaturgin. Att berättelsen är i behov av en redaktörssax blir tydligt i de alldeles för många sidorna om polisjakten efter bankrånet på Svenska Handelsbanken i Göteborg, liksom i de överdrivet detaljerade beskrivningarna om olika förhandlingar med polisen.

Clark Olofsson är inte sen med att framhålla sin generositet, genialitet och charm, och ytterst få av hans minnen tycks vara svärtade av ånger.

Det är framförallt barndomsskildringen i serien som Olofsson vänder sig mot. Uppväxten innehöll enligt honom inte alls våld, trauma eller försummelse. “Visst, farsan drack för mycket med han var aldrig elak”. Snarare var det, menar han, en stark längtan efter äventyr som mer eller mindre råkade driva honom till kriminaliteten. Att han själv skulle vara ansvarig för sina brott uttrycker han lite förståelse för. Efter att ha avtjänat ett av alla fängelsestraff bestämmer han sig för att sluta med kriminaliteten och bli en ”Svensson”, men efter att polisen fattar misstankar kring honom faller han tillbaka: ”När Sverige inte ville att jag skulle bli vit så tog jag beslutet att gå all in”.

ANNONS

Glorifieringen av sig själv och sitt förflutna löper som en röd tråd genom hela boken. Clark Olofsson är inte sen med att framhålla sin generositet, genialitet och charm, och ytterst få av hans minnen tycks vara svärtade av ånger. Inte för att det är ett måste för någon som skriver sina memoarer, inte ens när någon dömd för bankrån, misshandel och försök till dråp gör det, men nog hade han kunnat väga upp allt sitt självförhärligande med några droppar självkritik. Det hade inte räddat boken, men definitivt gjort den mindre tröttsam.

Än värre är dock avsaknaden av följdfrågor, eller någon form av faktaverifiering, som hade behövts för att täppa till vissa logiska luckor. Hur går det exempelvis ihop att Olofsson beskriver sig som en superkändis, och ändå helt omaskerad spatserar in på banken han tänker råna, uppsöker personalen för att fråga var bankdirektören håller hus, utan att någon fattar misstanke?

Nåväl, att Olofsson kryddar berättelsen kan jag förlåta honom för. Det jag reagerar mest på i ”Skit på dej!” är en rad på sida 239 i boken, där han till slut nämner sina barn. Det kanske var ett medvetet val att utelämna dem, men i så fall, varför nämna dem alls? Bland alla historier vars enda gemensamma nämnare är Clark Olofssons egen inbillade förträfflighet, är hans brist på reflektion kring sitt föräldraskap, förutom några rader i efterordet, ytterst märklig. För att inte tala om sorglig.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Raka vägen hem” av Klara Grede

LÄS MER:Recension: ”Love hack” av Isabel Nylund

LÄS MER:Recension: ”Lilla Valparaiso” av Olav Fumarola Unsgaard

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS