Sara Kadefors öppnar sin roman ”Silver” med en rejält pinsam och träffsäker scen. Manusförfattaren Ellen, vars jobb börjat sina med åren, vill pitcha ett manus till en tv-serie om människor sammanlänkade av en skog. Den drygt trettioåriga Sheila på produktionsbolaget, som ska säga ja eller nej till projektet, lyssnar förstrött och överfaller henne sedan med ett skamligt förslag.
Kunde hon i stället göra manus på en serie mysdeckare som riktas till segmentet ”kvinnor ute i landet utan eftergymnasial utbildning”. För att inte stå utan jobb visar Ellen entusiasm, falskeligen, och tackar ja. ”Skogen värker som ett dött foster i magen på mig.”
Jag har just krälat ut ur Karl Ove Knausgårds senaste ”Nattens skola”. En fruktansvärt bra roman med Faust-tema, som med sitt mörker tar kroppen i besittning, natt och dag under läsningen.
När jag direkt efter den hamnar i Sara Kadefors ”Silver” blir stämningen inte mycket bättre. Vi har att göra med en kvinna, skild tvåbarnsmor, som med stor smärta sett sin yngste son flytta ut ur hemmet, till sin flickvän.
Ellen har inte förberett sig på följderna. De gamla vännerna har hon behandlat med ignorans; de har därför sårat dragit sig undan och finns inte längre för henne. Hon har ingen riktig vän, och nu är det också slut på all efterfrågan på hennes manusskrivande för tv.
Med förakt ser hon på alla gråhårskvinnor runt henne och filosoferar kring deras patetiska liv.
Detta är för all del tragiskt, men det riktigt tragiska är hennes barnsliga och ytliga syn på sin egen livssituation. Hon – och romanen – är intill tjatighetens yttersta gräns fixerad vid kvinnors grånande hår och utväxter. Boken heter visserligen ”Silver” men ändå. Texten visar upp en sorts karikatyr på eventuella problem med åldrande.
Förutom håret, så dallriga hakor, svällande bröst, lår, överarmar, magar, fett som väller ut på olämpliga ställen.
I motsats till unga, fasta, vältrimmade kroppar. Som tillhör dem som nu sitter på makten. Makten att bestämma om den lätt åldrade kvinnan är värd att lyssnas till, om hon ska få något jobb eller ej. Det är dem Ellen ser överallt, med avund och aggressivitet.
Romanen tar sig den otacksamma uppgiften att följa en påfrestande kvinna som inte funnit eller skapat sig något annat livsinnehåll än att leverera manus som hon inte riktigt vill kännas vid. Hon irrar runt i sitt liv, totalt upptagen av den raserade status som kommer av att hon blivit äldre.
Utan konsekvenstänkande har hon uppträtt arrogant, och självupptaget. Så nu står hon där. Och hoppas att hennes barn ska behöva henne, i ett läge när de vuxna barnen måste skapa sig ett eget liv.
Det finns några snubbelstenar utplacerade i romanen. En outhärdlig drejkurs som familjen (exman plus barnen) prackat på Ellen i hopp om att hon ska få lite kontakter. Med förakt ser hon på alla gråhårskvinnor runt henne och filosoferar kring deras patetiska liv.
Mot alla odds får hon kontakt med en sträv kvinna, norrifrån, som först mer eller mindre våldgästar henne i Stockholm och som Ellen sedan överraskar mitt i förberedelserna av ett släktkalas med sorgkanter. De två deprimerade och vilsna kvinnorna kommer till varandras räddning.
Se hur det kan gå om man inte odlar sin själ.
Hon försöker dessutom tvinga sig på två av de gamla fimpade väninnorna, en lång botgöringsvandring, visar det sig.
Det dyker mitt i alltsammans upp en gammal killkompis som hon verkligen uppskattade när de var unga. Han har nu svajigt psyke och hon ser först på honom som en förlorare, men han visar sig besitta en konstnärlig talang, som är obestridlig. Han vinner hennes äkta beundran.
Och Ellens kalla blick på människor förändras. Den blir allt varmare i takt med att hon mognar som människa.
Sara Kadefors, som tilldelats Augustpriset och skrivit uppmärksammade ungdomsromaner och manus för radio och tv, är en driven och humoristisk skribent och hon häcklar det tugg som råder i Ellens gamla bransch. Man ska vara taggad och lösningsfokuserad med mera blaj, oavsett angelägenhetsgrad.
Jag har reservationer, boken maler på, blir pratig och har svårt att riktigt lyfta, och de händelser som orsakar förvandlingsnumret på slutet är rätt yxigt utförda. Det är svårt att riktigt tro på att denna inbitet ungdomsfixerade kvinna vänder på en femöring, botas från sin åldersskräck och får frid i sinnet.
Men trots problemen med kompositionen är det en sedelärande utvecklingsroman. Se hur det kan gå om man inte odlar sin själ. Om man inte håller kvar sina vänner, om man inte på allvar och på djupet hittar mening i sitt liv. Om man inte med värme kan ge och ta emot kärlek utan jagar efter helt fel mål och bara bryr sig om skitsaker.
Eftersom Sara Kadefors skriver återkommande GP Kultur har vi bett Maria Schottenius, litteraturkritiker på DN, att gästrecensera boken.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:”Det var fem saker som inte var scannade” säger Ikeas kontrollant med hög röst
LÄS MER:Recension: ”Silver” av Sara Kadefors
LÄS MER:Jag har inlett mitt personliga krig mot kanadagässen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
