Recension: ”Samma, mamma” av Hanna Rajs

Jag vet få samtida svenska författarskap där döden varit så närvarande redan från början som Hanna Rajs. Det har handlat om äldre släktingar, som i ”Armarna” (”på tvn pratar dom om jägare/å farfar dör snart”). Det har kunnat handla om ett barn som aldrig blev fött (ur ”Under månen”: ”orättvisan är/att gräset träden till och med vinden/verkar leva när du är död”).

I ”Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn” Rajs hittills enda prosabok handlade det om Cristina, vännen som tog sitt liv (”tacka Gud för att jag inte gick vidare i år heller”).

Och nu kommer en ny diktsamling, riktad till författarens mamma, som dog strax innan hon skulle få bli mormor. Det handlar om att vaka vid en sjukbädd, att försöka hålla fast vid alla de där detaljerna som är så viktiga för de man älskar (”älskade vin men rörde bara rött/du gjorde världens bästa gibanica/du dansade i timmar aldrig trött”) och det handlar om det obehagliga i att märka att de där detaljerna efter ett tag blir lite vaga i konturerna (”borde skriva ner allt jag kan hinna/jag har redan stress över att minnas”).

Men det handlar också om det i relationen som varit sårigt, som mammans valhänta hantering av att dottern är lesbisk: ”du sörjde dina barnbarn den där dagen/du aldrig skulle kunna få av mig/men du hann prata med min son i magen”.

Men den här beskrivningen förklarar inte varför du ska läsa den här boken. Vilket du alltså ska. Ganska många egenutgivna böcker som jag fått skickade till mig handlar om ungefär samma saker: ofta är resultatet så privat att det knappt går att läsa, än mindre att recensera.

Den brutala sanningen är att också litteratur som handlar om vidöppna sår på något plan måste vara ett hantverk – och tåla att prövas som just ett hantverk. När intima erfarenheter faktiskt låter sig göras till poesi handlar det ofta om rytm eller ordval, som när Majken Johansson i ”Après toi” (en av svenska språkets bästa dikter om sorg) beskriver hur hon ”[f]labbat så kinderna blev till stora bulor,/blossande av livslust” för att inte ”blekna/av den dagligen vaknande/smärtan//i tomrummet//efter dej”.

Det gör hon och utbrister sen ”men jag får typ gåshud, fy fan vad bra det är”.

Så också hos Rajs. Har man läst hennes tidigare böcker känner man snart igen den lite slängiga pratigheten, den ömsom vaggande och ömsom stötiga rytmerna och dikternas många upprepningar: ”dina gula blommor fönstret dina/handkräm från oliva dina/fötter böjda som i lida/dina stela torra läppar dina/tunna blåmärkta ben lila//dina”.

Det finns något sjungande över dikterna som kräver att du läser högt för att uppleva dem fullt ut – och den kvaliteten är betydligt viktigare att ta fasta på än att slå ner på några mer än lovligt utnötta formuleringar här och där (”jag är mamma själv fast till nån annan/och måste leva för att ge han det som fattas mig”).

Och nämner man ändå det i förbifarten (vilket jag ju uppenbart gjorde) kan man också nämna att det här är en ärlig sorgeskildring som emellanåt lyckas vara genuint rolig: ”vägen som jag går på är raserad/sprucken som jag var i silent hill/den referensen kanske är daterad”.

Men kanske är det bästa sättet att göra den här opretentiösa och ändå skitsmarta diktsamlingen rättvisa genom att själv försöka skriva sakligt och verklighetsförankrat.

På kvällen, efter att ha nattat vår tvååriga dotter och innan jag sätter mig ner för att skriva ner stolparna till det som ska bli den här recensionen, ger boken till min fru och ber henne läsa den högt för mig. Det gör hon och utbrister sen ”men jag får typ gåshud, fy fan vad bra det är”.

Och tja, hon har ju rätt.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn – Cristinaboken” av Hanna Rajs

LÄS MER:Recension: ”Baby” – Hanna Rajs Lara

LÄS MER:Recension: ”Under månen” av Hanna Rajs Lara

Per Klingberg