Ryktet om romanens död förefaller överdrivet – vi köper böcker som aldrig förr. Ändå verkar många övertygade om att romanens tid är över. Varför fick romanen då en så dominerande ställning från och med 1800-talet?
Den frågan ställer sig litteraturvetaren och kritikern Ingrid Elam i ”Romanens segertåg”. Här berättar hon historien om romanens ursprung och vägen till dominans. Svaret utvecklas över drygt två hundra sidor, och liknar ibland ett försvarstal för en förtalad hjälte.
Berättelsen börjar inte med romanens födelse – prosaberättelser har funnits sedan antiken – utan med dess ungdomsår. Med Goethes bildningsroman ”Wilhelm Meisters läroår” (1795-1796) blir nämligen romanen myndig. Den har flera av de ingredienser som Elam påpekar har bidragit till romanens framgångar. Den skildrar en individs utveckling och uppror mot det gamla. Den skildrar en borgerlig man i en vardaglig samtid, i stället för det heroiska eller idylliska förflutna som äldre litteratur gärna fyllde med ädla hjältar. Det krävde inte heller förkunskaper om versmått, grekisk mytologi eller sedan länge etablerad symbolik. Den är anpassningsbar i det oändliga.
Elams bok liknar allt mer en romanens utvecklingsroman, tänker jag efter några sidor. Och visst, romanen – eller ska jag skriva Romanen? – börjar så småningom anta mänskliga proportioner, ges agens och mål. Till exempel när Elam i slutkapitlet försvarar romanen från sina belackare: ”Romanen avstod från äldre men ännu verksamma genrers fasta repertoar av former, hjältetyper, intriger och miljöer.” Romanen ges samma personliga röst, som den själv gav till berättaren – en av 1800-talets uppfinningar.
Romanens framgångar sammanfaller med en demokratisering av litteraturen, men också individualisering när läsningen går från att vara en gemensam aktivitet i form av högläsning, till något man gör i sin ensamhet.
Om ”Romanens segertåg” själv går att läsa som en roman, vad är det då för genre? Det är ingen bildningsroman, för nog blir Romanen vuxen redan med Flaubert och Dostojevskij. Snarare tänker jag på Manns ”Huset Buddenbrook” med undertiteln ”En familjs förfall”, en av de kanoniserade romaner som Elam återkommer till gång på gång. Hon skriver att förfallet i Manns roman är ”en fråga om sjunkande engagemang i den kapitalism som en gång utvecklade handelshuset Buddenbrook”.
Vad är Romanen för slags hjälte? Vissa skulle säga att den är en man, andra en kvinna. Romanläsaren har, till skillnad från epos och lyrik, oftast varit en kvinna under hela den period som ”Romanens segertåg” skildrar. Författaren var också från början nästan lika ofta en kvinna som en man, även om de kvinnliga författare som dominerade 1800-talet och bidrog till segertåget, senare skrivits ut ur litteraturhistorien och inte tar någon större plats där. Vidare skulle några hävda att Romanen är en antihjälte, en skälm som anpassar sig och överlever de mest olikartade utmaningar med lika delar list och tur. Det är på alla sätt en medryckande och fascinerande bok. Romanen verkar överleva mot alla odds.
Elams läsningar av ett urval av den västerländska kanons romanklassiker är genomgående knivskarpa – jag har sällan något att invända, desto oftare känner jag mig klokare och får syn på något nytt. Romanens framgångar sammanfaller med en demokratisering av litteraturen, men också individualisering när läsningen går från att vara en gemensam aktivitet i form av högläsning till något man gör i sin ensamhet. Elam beskriver en konstform som går hand i hand med utvecklingen av det borgerliga samhället, tillräckligt anpassningsbar för att sprida sig över hela världen.
Romanen verkar överleva mot alla odds.
Romanen i den här berättelsen är förstås främst en europé och har sedan länge ingått i den västerländska kanon. Få överraskningar finns bland de centrala verk som Elam nämner – Lev Tolstoj, Virginia Woolf, James Joyce, Franz Kafka, Marcel Proust och en handfull till. Jag saknar ett par författarskap – kan man skriva om autofiktion utan att nämna Nina Bouraoui, eller om efterkrigstidens romankonst utan Thomas Bernhard? Men det är mer parenteser.
Ibland lyser Elams patos bakom den neutrala berättarrösten, och får mig att vilja protestera. Det händer i försvaret av Joseph Conrad och Albert Camus mot Chinua Achebes och Edward Saids kritik av ”Mörkrets hjärta” och ”Främlingen”. Man behöver inte avfärda romanernas värde helt för att erkänna att de har en kolonial blick. Att beskriva Achebes och Saids kritik som att de ser romanernas berättare som författarens alter ego är inte nödvändigtvis heller en välvillig läsning.
Det händer också i romanens sista kapitel, som mer liknar en vädjan och from förhoppning om att den älskade konstformen ska fortsätta dominera på det sätt som den gjort, från 1800-talet fram till 1950-talet. Romanen kommer att överleva, skriver Elam hoppfullt. Det tror jag också, men förmodligen måste den då, precis som de genrer den själv marginaliserade för två hundra år sedan — poesi, dramatik, opera – lära sig att existera under filmens och tv:s dominans.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Årets Augustpris tyder på något nytt
LÄS MER:Recension: ”En dramatikers dagbok 20192020” av Lars Norén
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
