Den ekokritiska tänkaren Timothy Morton har beskrivit klimatet som ett "hyperobjekt" – så stort att det överskrider den mänskliga erfarenhetens nivå. Två nya böcker antyder att det håller på att förändras när klimatförändringarna drastiskt förändrar vår värld. Glaciärer drar sig tillbaka; ofta smälter de långsamt, ibland kollapsar de. Stormar och orkaner blir överallt vanligare, kraftigare och blötare, öknar blir torrare och värmeböljorna hetare.
I var sin klimatmemoar skildrar norska journalisten Line Nagell Ylvisåker och isländska författaren Andri Snær Magnason, klimatförändringarna i en mänsklig skala. Line Nagell Ylvisåker är journalist som har bott och arbetat på Svalbard sedan 2004. På den kyliga ögruppen i Norra Ishavet har klimatförändringarna sedan dess blivit uppenbara. I "Min värld smälter" skildrar hon sitt uppvaknande och värmens effekt på Svalbard genom hur det påverkar hennes familj och vänner.
Det börjar vintern 2015 i Longyearbyen, när en kombination av varmt väder och extremt snöfall orsakar ett snöskred som begraver flera hus. Två personer mister livet. Det visar sig snart att ingenting på Svalbard är sig riktigt likt. Longyearbyen ligger vid Isfjorden, vars namn skvallrar om att den har farbar is varje vinter, men sedan Ylvisåker flyttade hit har isen inte lagt sig en enda gång. Årsmedeltemperaturen ökat med nästan fyra grader sedan 1898. Där vintertemperaturer förr ofta höll sig kring 23 minusgrader sjunker den nu sällan under 15.
Konsekvenserna blir konkreta
Ylvisåker kartlägger hur uppvärmningen påverkar Svalbard – samhället, vännerna, familjen såväl som isbjörnar och rävar. På journalistprosa som varvar klimatjournalistikens sifferrader med de poetiska utsvävningarnas snickarglädje, knyter hon ihop de vardagliga, småskaliga skeendena – vädret – med det storskaliga, globala klimatet. Konsekvenserna av den nedsaktade Golfströmmen, den tynande polarisen och den tinande permafrosten blir konkreta och närvarande på en ögrupp som – tillsammans med Stilla Havets ö-nationer – uppenbarligen står i klimatförändringarnas frontlinje.
"Om tiden och vattnet" av Andri Snær Magnason knyter samman lokalt och globalt med hjälp fornnordisk diktning, Dalai Lama och generationsmatematik. I början av februari, just när jag fått boken i min hand, kollapsade en jökel i Chamoli, i den indiska delen av Himalaya. En enorm katastrof när vattenmassor med is, lera, grus och sten ned längds dalen och dödade 72 personer. En liten bit österut ligger berget Kailash, som är heligt i fyra religioner. Också där finns en glaciär, en källa till fyra av Asiens största floder. Vattnet rinner vitt som mjölk av näringsämnen som är en viktig orsak till att jordbruksmarkerna nedanför är så bördiga. För Magnason leder jökelns vita floder tankarna till den nordiska mytologins urko Audhumla.
Nu rinner smältvattnet som aldrig förr. På kort sikt ökar bördigheten men vad händer sedan, när isen inte finns kvar? För de länder som är beroende av glaciärernas säsongsmildrande funktion är inte plötslig kollaps den enda katastrofen. Isens långsamma pyspunka är minst lika farlig där som på Svalbard.
Det är framförallt genom tiden som Magnason vill göra klimatet synligt. Det gör han med sin generationsmatematik: Vi har alla har träffat någon som föddes decennier innan oss, och som gamla kommer vi kanske att känna någon som ska leva lika många decennier efter oss. På så sätt kan hans tioåriga dotter komma att överbrygga ett tidsspann på 262 år – om hon får bli 94 år gammal. "Om tiden och vattnet" är en klimatmemoar som både förtätar och drar ut på tidsperspektivet.
Klimatförändringarna angår oss alla
Det jag frågar mig efter läsningen är vem de här böckerna riktar sig till. Magnason får ibland något av elevrådsordförande över sig, och Ylvisåker lyckas inte förmedla det patos hon som Svalbardsbo ändå har. Men klimatförändringarnas konkreta konsekvenser blir föredömligt tydliga. Att också det som ligger hundra år fram i tiden kan angå just dig, genom någon du känner, genom barnbarn eller systerdöttrar eller styvsöner, blir uppenbart. Men vem är det som ska övertygas och om vad?
Vi vet att jorden inte kommer att gå under. Att planeten och livet kommer att klara sig, att det snarare är människans livsvärld som riskerar kollaps. Det är lite som ängeln säger i Tony Kushners pjäs ”Angels in America”: "Innan livet på jorden till sist blir kort och gott omöjligt kommer det sen länge att ha varit fullkomligt outhärdligt."
Snarare än att övertyga skeptikerna, tror jag att "Min värld smälter" och "Om tiden och vattnet" riktar sig till de som redan är övertygade om att människan orsakar klimatförändringarna, men som ändå fortsätter att leva som vanlig. De åskådliggör vad det är som står på spel, och omöjliggör tankar om att det berör väl inte mig eller det händer inte än. Ylvisåker och Magnason visar att jo, det berör dig och det händer nu. Vi kommer alla att tvingas ändra hur vi lever, för klimatförändringarna angår oss alla.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
