Andreas Lundberg debuterade för ett par år sedan med den självbiografiska prosaskildringen "Storm i den pelare som bär". Ett förtvivlat rop ur depressionens djup som utgjordes av anteckningar nedtecknade i en mobiltelefon när författaren var inlagd på Sahlgrenska sjukhuset.
Här varvades tankar kring självmord och meningsförlust med citat ur världslitteraturen och beskrivningar av vardagen på den låsta psykiatriska avdelningen. ECT-behandlingarna avlöste varandra, liksom skildringarna av medpatienterna som i likhet med bokens jag satt fast i sina privata helveten. Berättaren höll hårt om sitt förnicklade krucifix: "isdubben med vilken jag hugger mig upp ur den här viken."
Debuten väckte stor uppmärksamhet – den lyckades med det omöjliga: att tala när allt har blivit stumhet.
LÄS MER:Recension: "En amerikansk epidemi" – Jonas Cullberg
I "Ofarbar tystnad" befinner sig berättaren inte längre vid nollpunkten. Förstelningen och sjukdomen har utmanats av nyfunnen litterär ambition. Han har bestämt sig för att skriva en uppföljare till det som han kallar för sin svarta bok. Den föreliggande sägs vara grå och tanken är att den ska följas av en vit: helvete, skärseld, himmel.
Det går att tolka figuren som önsketänkande. Men den går också att förstå som en bön sprungen ur den tro som författaren har, där prövandet och lidandet är en ofrånkomlig del av tillvaron. Ett försök att skriva sig ur sin själsliga nöd.
Skilsmässan som var under uppsegling i förra boken är ett faktum. Han bor i en lånad lägenhet, bedövar sig med alkohol och kämpar mot sin egen stumhet. Efter en tid reser han till dominikanersystrarnas kloster, där han ägnar sig åt att läsa kvinnliga mystiker som krälat i sörjan, "bländade för allt utom Gud". Han söker stränghet och reflektion.
Det handlar om såret. Om korset. Om smutsen. Han vill bortom den "dementa känsloporr" som berättelsen om Jesus lidande har förvandlats till. Och på många sätt är "Ofarbar tystnad" lika mycket en stridsskrift mot trivialiseringen av gud som en tillståndsrapport. I kyrkan lyssnar han på en predikan som är "sinnesslö" eftersom den bortser från synden i människan. Gud är för honom varken "kosmisk gruppkram" eller tröst. Han är "ett rytande mysterium i hjärtat av allt". Och det finns inga garantier för nåd.
Stränghet och mörker alltså. Så till den grad att det är märkligt att berättaren på de sista sidorna når fram till både gråten och förlåtelsen. Ska man se upplösningen på dramat som påklistrat önsketänkande eller som meningsskapande liturgi?
Svaret beror på vilket förhållande läsaren har till gud. Som varande en av de slappa och "toleranta" ateister som jaget ondgör sig över – rycker jag ibland på axlarna åt gudsbrottningen som försiggår mellan pärmarna. Det skulle berättaren sannolikt ta som bevis för den likgiltighet som breder ut sig i en värld som vänt gud ryggen.
LÄS MER:Recension: Ålevangeliet – Patrik Svensson
Men min likgiltighet inför berättelsen har mindre med sanning än med den religiösa estetiken att göra. Jag tröttnar på beskrivningarna om jagets själsliga kval när de hela tiden inramas av snygga bilder, metaforer och liknelser – det är svårt att känna den meningsförlust och avgrund som påtalas när språket sprutar ur sig den ena bilden och metaforen efter den andra.
Kvar blir någonting som påminner om aforismer skrivna av Horace Engdahl:
"Sanningen är en fantomsmärta bara de stympade känner", kan det heta, eller:
"Självskadan som tryckutjämning. Blodet, som den stigande dykarens kölvatten av utandningsbubblor i mörkret."
Det är snyggt och cerebralt. Klurigt och ambitiöst. Men det känns inte.
