Gordana Spasic: Recension: ”Kartritartornet” av Leif Holmstrand

Leif Holmstrands ”Kartritartornet” blandar berättelsen om en märklig familj med den skrivandes sörplande av udonnudlar. Gordana Spasic har läst en bok där författaren gör sig själv till skapande Gud.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Kartografi går ut på att med hjälp av geografiska data skapa små (förenklade) bilder av verkligheten. Den bild av verkligheten som framträder i Leif Holmstrands nya roman ”Kartritartornet” är dock långt ifrån förenklad. Leif Holmstrand är, utöver författare, konstnär och musiker. Sitt samlade konstnärskap igenom har han återvänt till teman som könstillhörighet och erfarenheten av att könas in i en kropp. Så även här.

Boken börjar i ett citat ur ”Det förlorade paradiset” (eng. Paradise Lost) – ett epos av den engelske författaren John Milton. Temat för Miltons epos är teodicéproblemet – hur tanken på en god och allsmäktig Gud kan förenas med lidandet och ondskan i världen. I ”Kartritartornet” intar ett jag Guds (eller författarens) roll och skapar en märkvärdig familj. Någon ondska finns inte här – men en påtaglig frånvaro av kärlek – ”[d]et kärlekslösa har inga gränser och finns överallt”.

ANNONS

Inledningsvis fångar ”ett flock” barn, jaget inbegripet, in paddor. Barnflocken korsfäster och skär bakbenen av paddorna sedan. ”Vi var allvarliga små sadister i en cirkel, spända och förväntansfulla”. Mordlusten kommer fort att riktas åt ett annat håll. En berättelse i tredje person tar vid, om syskonparet Jamal och Tyra och deras låtsasföräldrar Lisbeth och Torbjörn. Syskonen ”köptes” av föräldrarna in i en vidrig tillvaro på den svenska landsbygden. Torbjörn och Lisbeth förgriper sig nämligen regelbundet på de ”köpta” barnen.

Syskonen ”köptes” av föräldrarna in i en vidrig tillvaro på den svenska landsbygden.

Jamal och Tyra i sin tur har sexuell och romantisk förbindelse mellan sig. En upptagenhet vid ”heteroincest” finns, jaget letar desperat efter det i filmer det sett och operakonstens bilder. I den föreningen finns något avgörande. Tyra och Jamal uppges vid något tillfälle vara en och samma och jaget refererar till sig själv som bland annat transvestit. ”Jag har skissat min egen alternativa kropps handling eller varande, den på några avgörande sätt verkligare tillvaron”, står det.

Romanen bygger på ”ett enkelt melodramformulär”, med dramatiska utspel och överdimensionerat lidande och gester. Författaren har sprängt in några dikter på blandvers, som en referens till Milton får antas. I bokens mitt har dock en kort realistisk berättelse om unga pojkar på flykt genom Europa och deras stora umbäranden kastats in, kanske som en påminnelse om en annan verklighet till Tyra och Jamal, bortom författarens.

ANNONS

Författarjaget åtrår Jamal men knyter honom aldrig till sig – skriver som mest in sig själv som en granne som beundrar pojken på avstånd.

Syskonens förening är undergångsdömd, redan i början tillkännager författarjaget att de ska dö. Och mycket riktigt dör de, segdraget och i hela tiden större detalj. Det är romanens stilla motor. Som Frankensteins monster (en annan bok som lånar av Milton) drar de sig, kanske övergivna av sin skapare, ut i skogen. I motsats till monstret klarar de sig inte.

Under tiden befinner sig jaget på olika platser och låter bilder från sin vardag sammanblandas med sina skapelsers. En bild av författaren som sörplar i sig udonnudlar övergår till exempel i en bild av Jamal som i försök att närma sig låtsasföräldrarna högljutt sörplar i sig kaffe. På så sätt är författaren hela tiden öppet redovisande med sin ”skapelseprocess”.

Författarjaget åtrår Jamal men knyter honom aldrig till sig – skriver som mest in sig själv som en granne som beundrar pojken på avstånd. Guds stora tragedi, som det framställs i Miltons epos, är hans ouppfyllda önskan att bli frivilligt älskad av sina skapelser. Den fria vilja han gett dem använder de till annat. Vad Holmstrands författarjag önskar är svårare att säga, mer än att via hitta fram till något tidlöst och oförfalskat. ”Kartritartornet” är ett imponerande försök.

LÄS MER:Recension: ”Inget ska växa över mig” av Elin Grelsson

LÄS MER:Recension: ”Röda sirener” av Victoria Belim

LÄS MER:Recension: ”Kontaktreliker” av Johan Attfors

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS