När jag kommer till den näst sista texten i den amerikanska författaren, essäisten och akademikern Roxane Gays antologi "Inte så farligt", så har det hänt något med mig. Jag läser om unga kvinnan som inte kan sova efter att ha mött en onanist vid tågstationen. Jag läser om hur hon tejpar för den lilla glasrutan i ytterdörren för att hindra onanisten att kika in. Jag läser om hur hon rapporterar till polisen vad hon varit med om och hur erfarenheten därefter förföljer henne. Hon blir, som hon skriver, en som alltid tar sig hem säkert i natten. En som åker taxi eller ser till att röra sig i sällskap. Hon blir en som sparar in pengar på att aldrig fylleäta i någon liten korvmoj på småtimmarna men å andra sidan aldrig kan njuta av en måltid eftersom hon redan från början oroar sig över hur hon ska komma hem.
LÄS MER:Roxane Gays bok är ljusår från fettaktivism och peppiga budskap
I ett annat sammanhang hade jag kunnat avfärda henne. Jag är på gränsen även nu. Tänker att men va fan. Värre saker finns det väl. Vad är en onanist? Och jag tänker på mammorna på mina barns skola, som när det begav sig med ojämna mellanrum rörde upp en sorts (min tolkning) nästan självförhärligande oro för att barnen viskat om att det kanske gömde sig en onanist i Svaleboskogen. Någon hade sett hans stora gröna stövlar. Någon annan hade mött hans ögon under en gran.
Nu läser jag berättelsen om onanisten, signerad den kanadensiska skribenten Nicole Boyce, som en sorts ödesdiger krusning på den mörka göl av horror som Roxane Gays antologi utgör. Och inser att det är en berättelse lika illa som resten.
Utgångspunkten för "Inte så farligt" är, kort men jävligt, att det finns något sådant som en våldtäktskultur och att vi alla på ett eller annat sätt måste förhålla oss till att det överhuvudtaget existerar ett sådant begrepp. Planläggningen av bokprojektet inträffade, om jag förstår saken rätt, före de anklagelser mot filmskaparen Harvey Weinstein som innebar startskottet för Metoo. Då såg Gay framför sig en samling texter som ur olika perspektiv skulle reflektera och undersöka begreppet ”våldtäktskultur”. Men, efter att ha läst de hundratals vittnesmål om utsatthet för sexuellt våld, som anmälde sig som tänkbara antologibidrag, insåg hon att det bara var att retirera och låta boken bli det den uppenbarligen behövde vara: ”en plats för människor att identifiera på vilka sätt de blivit märkta av våldtäktskulturen”.
Det är det som händer när jag läser Nicole Boyce bidrag. Jag kan inte avfärda den oro som mötet med onanisten genererar eller uppmana henne att bara skärpa sig. Hon blir i stället just ett uttryck för det som antologin i bidrag efter bidrag problematiserar: vad innebär det att leva i en våldtäktskultur? Jo, det innebär att antingen skylla sig själv eller ständigt vara lite eller mycket försiktig, lite eller mycket rädd. Och det innebär också, för många, att normalisera något som egentligen är helt sjukt.
LÄS MER:Läs den nu, använd den i höst!
Flera av texterna i antologin handlar om kvinnor som när det händer inte har något annat ord för det sexuella våld de utsätts för än kärlek. Andra texter handlar om hur de förstår att det är ett övergrepp, men lägger skulden för det på sig själva. Ytterligare andra handlar om skam men också om att lägga ut skam på andra. Dock långtifrån alltid på förövaren, utan också på andra offer. Och mest handlar det förstås om den tystnad som kringgärdar alla dessa erfarenheter i vardagen. Den tysta rymd som för en kort tid, under Metoo, fylldes med ord – och som Roxane Gay och övriga antologiskribenter nu vidgar ytterligare.
Boken är dedicerad till alla som fått bestående men av våldtäktskulturen men trots allt överlevt. Jag antar att det betyder varje nu levande människa.
