USA är ingen gullig nation. Sedan krigen mot berberna i början av 1800-talet, då amerikanska soldater för första gången offrade sina liv för europeiska krämares bokslut, för europeiska gnällerövars rätt att håna sin statsminister, har landet gått i krig hur många gånger som helst. Det har aldrig varit vackert, sällan okontroversiellt; motiven har någon gång varit nobla, oftare låga; ingen annan stormakt har begått färre krigsbrott, men USA har begått sin beskärda del. Vi har amerikanska liv att tacka för vår frihet, men miljoner unga människor utsända i krig av sina diktatorer har dödats av amerikaner. Civila har dödats. Ibland har USA avfyrat första skottet. Ibland har friheten kvittat, till och med motarbetats, för snöd, amerikansk vinnings skull.
Att Europa och världen förmodligen sedan länge hade styrts av diktaturer om USA inte funnits gör att vi lätt glömmer att landet inte enbart är Bob Dylan, bubbelgum, Beach Boys och tysta, manliga hjältar. Att George W Bush räddat livet på miljontals fler människor i Afrika än vad som dog i kriget i Irak undanröjer inte att han startade kriget i Irak, där de döda nästan säkert kan räknas i hundratusentals. Att ytterligare trettioåtta demokratier sände soldater till Irak för att slåss med USA döljer inte att det var USA:s krig. (Samma, förresten, med kriget mot berberna, då USA hade Sverige vid sin sida).
Så USA är ingen gullig nation. Ingen seriös betraktare kan bortse från att det ibland har utövat sin makt skoningslöst och i dollarns tjänst. Varje seriös betraktare inser visserligen att alternativen till USA alltid varit omätbart värre, men ur detta följer också ett viktigt imperativ: Att den fria världen granskar USA noggrannare än något annat land. Dels för att övriga stormakter inte behöver granskas: vi vet redan att de är mordiska diktaturer. Dels för att ett USA som inte står på frihetens sida snart nog kan leda till frihetens kollaps också i resten av världen.
Kort sagt: Donald Trump var inte bara ett existentiellt hot mot USA. Han var ett existentiellt hot mot oss.
Stranne och Tarsi garanterar objektivitet och då är det givetvis problematiskt att det som levereras är en partsinlaga i en viktig diskussion, inte det utlovade underlaget.
Av detta bör framgå hur viktigt jag anser det vara att forskning bedrivs, samtal förs, böcker skrivs, journalistik granskar, diplomati verkar och internationella avtal sluts.
Det inbyggda problemet är att böcker som framhåller USA:s positiva betydelse för världen tenderar skrivas av personer som har en mycket positiv syn på USA, medan böcker som når negativa slutsatser skrivs av personer vars ingångsvärde är en motsvarande negativ syn. I båda fallen är risken för tendentiösa framställningar så stor att det nog är omöjligt att inte falla i fällan.
Att så totalt dratta på ändan som författarna Frida Stranne och Trita Parsi gör i ”Illusionen om den amerikanska freden” är ändå sällsynt. Visst finns det andra böcker om USA som är lika enögt positiva eller enögt negativa, men då sticks det inte under stolen med författarnas ärende: att bilda opinion. Stranne och Tarsi garanteras emellertid objektivitet och då är det givetvis problematiskt att det som levereras är en partsinlaga i en viktig diskussion, inte det utlovade underlaget.
Nu skulle jag kunna ge en lång lista över sådana exempel, gå i polemik, framhålla den naiva synen på empiri, men det är knappast meningsfullt. Låt det bara vara sagt att Gore Vidal och Noam Chomsky nämns som auktoriteter och Friends Committee on National Legislation (FCNL) framhålls som en viktig människorättsorganisation som riktar kritik mot USA:s krigslystnad. FCNL är något dussin människor spridda över USA, finansierade av kväkare, en kristen sekt. Jag har aldrig mött en kväkare trots många år i USA och det är inte konstigt: deras motsvarar ett par tusen människor i Sverige – Mjällbys fotbollslags supporterklubb har långt fler medlemmar.
Stranne och Parsi kan sitt USA. Det är verkligen inga okunniga författare som ligger bakom boken, men jag kan bara rekommendera den till läsare som vill få sin redan mycket USA-kritiska uppfattning ytterligare bekräftad. Det innebär också att ”Illusionen om den amerikanska freden” är ointressant för resten av oss.
Men det är sant att också kampskrifter behövs.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Min kritik av Ebba Busch är inte misogyn – den är befogad
LÄS MER:Cecilia Malmströms avhopp kan bli den tändande gnistan
LÄS MER:Det finns fortfarande goda skäl att fördöma porren
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
