Malin Lindroth: Recension: ”Hunger” av Tine Høeg

I den hajpade danska romanen ”Hunger” längtar en kvinna förtvivlat efter att bli gravid. Det är omöjligt att värja sig skriver GP:s Malin Lindroth. Men författaren hade vunnit på att slita sig loss från verkligheten.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Jag har höga förväntningar på den i Danmark hyllade romanen ”Hunger” av Tine Høeg. Mest beror det på en formulering i förlagets säljtext. En bok om att "älska barn som inte är ens egna". Hur intressant låter inte det? I en tid som denna när fjärde vågens feminism rullar in och manar till omförhandling av heterokärlekens villkor vill jag gärna lyssna till den plastmamma som utmanar populära föreställningar om vem som kan och bör älska vem.

I flera hundra sidor väntar jag på att berättelsen om den barnlösas kärlek till barnen ska komma igång, men den delen av romanen tar sig aldrig. Framförallt handlar Høegs roman om att hungra efter egna barn, mindre om att älska andras.

ANNONS

Boken har formen av en dagbok, formulerad som en lång dikt med korta rader och mycket luft på sidorna, en stil som känns igen från Høegs senaste roman, ”Tour de chambre”, som följde på debuten 2017. Berättaren Mia är författare och påminner en del om författaren Asta i förra romanen. Båda har de gett upp arbetet med en roman och gett sig själv i uppgift att skriva utan fiktionens filter.

Under nio månader skriver Mia om sitt liv i en kropp som förtvivlat vill men inte kan bli gravid. I utkanten av berättelsen rullar vardagen på tillsammans med partnern Emil och de två bonusbarnen Selma och Felix, barnens mamma, vännerna och Mias offentliga författarliv med uppdrag och intervjuer, men det är kring barnlösheten allting kretsar.

Det är omöjligt att värja sig. Drygt fyrahundra sidor av fertilitetsbehandling, spermier, hormoner, slemhinnor och pliktknull bjuder läsaren att kliva rakt in i Mias känsloliv

Tine Høeg skriver känsloladdat. Det är omöjligt att värja sig. Drygt fyrahundra sidor av fertilitetsbehandling, spermier, hormoner, slemhinnor och pliktknull bjuder läsaren att kliva rakt in i Mias känsloliv som skimrar och dryper av längtan, kåthet och förtvivlan. Hon vill skriva inifrån smärtan, säger hon, ”medan jag bär den” och göra sig till ett exempel på den ofrivilligt barnlösa kvinnan som hon finner så föraktad. ”titta, här är hon/ i all sin existentiella vånda, panikslagna prakt/ och längtan / här är jag.”

ANNONS

Jag tycker både om och retar mig på den storslagna drömmen om att ”bära alla barnlösa kvinnors börda så att de kan bli fria.” Å ena sidan högaktar jag alla som står upprätta med famnarna fulla av skam ”avklädd i stan bland bröl och hånskratt.” Å andra sidan hade jag önskat mig lite mer av den som vill vara min talesperson i frågan om barnlöshet. Nej, den här barnlösa får Mia inte riktigt med sig på tåget. Framförallt har det med genrevalet att göra.

”Hunger” är autofiktiv. I likhet med flera andra nyutkomna böcker som problematiserar moderskap och konstnärskap – Kate Zambrenos ”Drift” och Anna Axfors ”En dag i öknen” är två exempel – lever den på det personliga. Någon gång ibland lyfter Mia blicken och ser ”systemets upprätthållande /av kärnfamiljen som ett överordnat ideal”, men mestadels är hon låst i en berättarposition i smärtans bultande mitt där känslorna ännu är för nya, för råa för att låta sig skrivas in i sammanhang som ligger utanför personen.

Boken skildrar ett låst läge i livet. Problemet är att autofiktionen med dess uttalade band till författarens eget liv som Tine Høeg har beskrivit i intervjuer också gör författaren låst i relation till innehållet. Jag tror boken hade vunnit på en mer essäistisk hållning som tillät ett friare strövande kring den råa känslan.

ANNONS

”Hunger” hade också kunnat gå åt andra hållet och släppt fiktionen fri. Med en högre grad av fiktionalisering hade relationerna inte minst till barnen Selma och Felix kunnat utvecklas på ett sätt som de aldrig får chans att göra här.

Boken om att älska andras barn väntar fortfarande på att skrivas.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Och väggarna förvandlades till världen runtomkring” av Johanna Ekström & Sigrid Rausing

LÄS MER:Recension: ”Guldmunken” av Carl Cederström

LÄS MER:Guldmunken får mig att vilja ligga med ett fotbollslag

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS