Hanna Krall är en av de stora. Sen mitten av sjuttiotalet har hon enträget tagit sig an följderna av andra världskriget och Förintelsen. Likt en minnesarkeolog har hon närmat sig det polska samhällets smärtpunkter; frågorna om skuld och ansvar, om rätt och orätt. Ska man jämföra henne med någon annan nu levande författare blir det utan tvekan Svetlana Aleksijevitj.
Precis som sin vitryska motsvarighet arbetar Hanna Krall med reporterns verktyg. Hon söker upp och intervjuar offer och förövare, men förvandlar sitt material till litteratur. Vill man förstå det moderna Polen bör man läsa Hanna Krall.
LÄS MER:Hanna Krall fångar det polska traumat
Sen några år tillbaka ger det lilla men ambitiösa förlaget Ersatz ut Hanna Krall på nytt i föredömlig översättning av Julian Birbrajer. Tidigare har "Hinna före Herren Gud", "Hjärter dam" och "Vita Maria" kommit, och nu finns alltså även "Den inneboende", Hanna Kralls enda roman, tillgänglig på nytt, vilket är en välgärning.
"Den inneboende" är en roman som tar spjärn mot Hanna Kralls egen biografi. Hon föddes i Warszawa 1937 som assimilerad jude och förlorade sina föräldrar och släktingar i koncentrationslägret Majdanek. Själv överlevde hon eftersom en rad människor gömde henne undan nazisterna. Stora delar av kriget var hon instängd i ödsliga våningar i centrala Warszawa. Likt ett spöke tillbringade hon dagarna i stillhet och tystnad, då minsta ljud eller rörelse kunde avslöja henne. Det var som om hon fanns och inte fanns på en och samma gång.
"Den inneboende" är en intrikat roman som rör sig på flera olika plan samtidigt. Perspektivet förskjuts oavbrutet, liksom tider och identiteter.
I "Den inneboende" är det 1981. General Jaruzelski har utlyst undantagstillstånd och plötsligt minns romanens jag kriget och den flicka som bodde hemma hos dem. Det är som om Hanna Krall har splittrat sin person i två, som om hon betraktar sig själv ur olika synvinklar, såväl utifrån som inifrån.
Maria, jaget och berättaren, är en polsk kvinna som försöker hitta en stabil identitet i det krigshärjade Polen. Marta är den judiska flicka som Marias familj en gång haft gömd hemma hos sig. Deras öden är för alltid invävda i varandra. Kanske är Maria och Marta två olika personer. Kanske är de bara två olika aspekter av en och samma person, det vill säga författaren.
"Den inneboende" är en intrikat roman som rör sig på flera olika plan samtidigt. Perspektivet förskjuts oavbrutet, liksom tider och identiteter. Hos Hanna Krall är ingenting stabilt eller givet på förhand. Tvärtom. Det hon ständigt försöker gestalta är den brist på fasta punkter i tillvaron som Förintelsen oundvikligen skapat. Man kan säga att hon ständigt återvänder till ett och samma problem: Hur är det möjligt att leva efter Shoah? Eller uttryckt på ett annat sätt: Att överleva är en sak, att leva vidare en annan.
Hanna Kralls storhet ligger i hennes förmåga att skriva fram den outhärdliga smärtan utan att fastna i det sentimentala och klibbiga eller i det dokumentära och kyliga.
På ett ställe i "Den inneboende" återger hon en dikt som sammanfattar situationen på fyra korta rader. "Jo, jag har överlevt / Nu väntar en lika / allvarlig uppgift: att hinna / med spårvagnen, / att komma hem.”
"Den inneboende" kom ut på ett polskt exilförlag i Paris 1982 och på ett hemligt förlag i hemlandet 1985. Sedan dess är den något av en klassiker i Polen, en roman som närmar sig det inhemska traumat utan att väja för det närmast omöjliga i uppgiften.
Hanna Kralls storhet ligger i hennes förmåga att skriva fram den outhärdliga smärtan utan att fastna i det sentimentala och klibbiga eller i det dokumentära och kyliga. "Den inneboende" borde inte vara en klassiker bara i Polen, utan i hela Europa. Hanna Kralls minnesarbete angår oss alla. Ja, hon är en av de stora. I min bokhylla står hon tätt intill böcker av Primo Levi och Imre Kertész.
