3-6 år: ”Alla äter alla” av Aron Landahl (Rabén & Sjögren)
Aron Landahls nya bilderbok utmanar. Vad är det egentligen för genre? Är det en skönlitterär äventyrsberättelse? En våldsam saga? Eller är det en saklig faktabok om naturens kretslopp?
Efter några genomläsningar bestämmer jag mig för att det är en uppfriskande hybrid. Den är varken eller, den är helt enkelt en egensinnig skildring av det grundläggande fenomenet äta eller ätas. Titeln är rakt på sak: ”Alla äter alla”. Det är en på samma gång enkelt konstaterande och suggestiv utsaga, både hotfull och undervisande, precis som hela boken ska visa sig vara.
Alla äter förstås inte alla, men här finns många överraskande kombinationer i näringskedjan där såväl större som mindre djur gör lyckade attacker mot varandra, som när lodjuret tar räven och den asätande mångbenta lilla skorven kalasar på den döda sälen. Men en trut äter inte en räv, förstås, och sälen kommer inte åt att äta snoken.
Texten är placerad i kortfattade rutor mitt i de magnifika illustrationerna av överfall och måltider. De där rektanglarna är inramade och försedda med vit bakgrund, och för tankarna till faktarutor i en lärobok. I den layouten finns något som skaver lite under läsningen, för den bryter så uppenbart mot det övriga formspråket.
Men innehållet, de enkla, ofta lakoniska meningarna bildar en oväntad, förvånande kontrast till de dovt färgsatta bilderna i Landahls sagopräglade, gotiska estetik. Kontrasten bygger på hur lättsinnigt levererade budskapen är – ”Det var otur för snoken.” – medan snokens dödskamp är desto mer dramatisk.
Detaljerna i bilderna är smått geniala. Trutens vidöppna näbb bildar ett saxgrepp runt den slingrande ormen, vars mun gapar lika brett, och vars kluvna tunga sträcker sig parallellt med den knipsande näbben i en sylvass diagonal som pekar utåt och bortåt ur bilden. På så vis limmas djurens öden och attacker ihop i en underhållande dödsspiral, där torr fakta listigt tryfferas med den lilla spets av skräck som Aron Landahl gav prov på även i sin debutbok ”Dropp dropp”.
6-9 år: ”Ovetenskapliga studier – Nio bevis för saker som förmodligen aldrig hänt” av Emma Karinsdotter (text) och Marcus-Gunnar Pettersson (bild) (Bonnier Carlsen)
Det börjar alldeles vansinnigt äckligt. Eller kanske gott, faktiskt. Beroende på vad man tycker om korv, och om man tycker det är okej att korven nyss var fingrar som satt fast på någons händer.
I Emma Karinsdotters novell ”Korvarna” förvandlas en pappa till mat. Först är det korven, sedan blir öronen till chips, håret till sockervadd och så vidare – och det ena efter det andra blir uppätet av pappans dotter och fru. De kan inte behärska sig, man förstår att de är drabbade av någon sorts narkotiskt sug, de bara äter och äter. Det är en tygellös uppvisning i frossarfantasi, helt bortom moral, vett och sans. Och, på andra sidan äcklet, rejält underhållande.
Det gränslösa perspektivet är genomgående i hela samlingen om nio noveller som bär titeln ”Ovetenskapliga studier” med underrubriken ”Nio bevis för saker som förmodligen aldrig har hänt”. Min favorit är historien om dockan Göran Johansson. Här leker Karinsdotter med stereotypen om den onda dockan; samtidigt går handlingen att se som ett försvar mot övergrepp. För mellan de skräckfyllda raderna där två flickor är nära att dränkas i tårar av den attackgråtande dockan handlar det också om en förtryckande storasyster. På det sättet svävar de här berättelserna mellan budskap och känsla, allt är tillåtet, och jag lämnar läsningen med en stark känsla av yrsel.
9-12 år: ”Alvablot” av Ulrika Kärnborg (Natur & Kultur)
Ulrika Kärnborgs roman ”Alvablot” är andra delen i en trilogi, men böckerna kan lika gärna stå för sig själva. Förra delen utspelade sig under 1600-talet med häxförföljelser i fokus, och den nya boken ”Alvablot” bottnar i vikingatiden. Det gör den verkligen, bottnar, alltså – Kärnborg målar flinkt upp stad och landsbygd, rökhus, fähus och långhus.
Allt är trovärdigt och medryckande tills karaktärerna öppnar munnen. Jag har helt enkelt svårt att följa dem psykologiskt. En hela sitt liv hunsad trälflicka har ändå inga problem att mopsa sig mot gårdens arvtagare eller att vara den som oombedd tar ton när völvan, tillkallad för att bota bröstcancer hos gårdens härskarinna, sejdar för fullt. Och det är också obegripligt varför ett gäng trälar riskerar sina egna liv för att föra bort flickan när hon hotas med att bli människooffer. Särskilt som vem som helst kan räkna ut att de omedelbart kommer att bli hittade i närmaste tätort, vilket också sker.
Repliker som ”Skärp dig” landar snett och drar mig ur den där fårfällsdoften som miljöteckningen försatt mig i. Det är klart att gestalterna inte ska prata någon sorts arkaiserande gammalsvenska, men det osar ändå för starkt av modernitet.
12-15 år: ”Fjärilshjärta” av Moa Backe Åstot (Rabén & Sjögren)
Moa Backe Åstots roman ”Himlabrand” från 2021 var en helgjuten debut, en uppslukande kärlekshistoria i samisk miljö och med homosexualitet som tema. Årets bok, ”Fjärilshjärta” har en yngre huvudperson och boken vänder sig också till en något yngre publik, men den är på sitt sätt lika fängslande. Här finns också kärlek, i form av en första förälskelse, men parallellt med och hopflätat med det bultande hjärtat löper ett annat, svidande spår: rätten till sitt ursprung.
Medan fjortonåriga Vildas mamma tillhör den generation som aldrig lärt sig samiska, har skammen nått Vilda i en annan gestalt. Hon skäms för att det inte är uppenbart att hon är same. Att hon bara kan en bråkdel av språket, att hon inte äger en kolt. Hon vill dit, vara en del av kulturen. Det stockar sig i Vilda när hon träffar sin älskade morfar renskötaren; hon vill inte tala svenska, hon kan inte tala samiska.
Det är en kort roman som ändå myllrar av bifigurer och bihistorier, och jag skulle nog gärna velat veta lite mer om relationen mellan Vilda och lillasyster Irma, som också bär på en längtan till släktens kunskaper och kultur. Varför vet de inte detta om varandra? I en praktfull urladdning når de ändå fram. Över köksbordet börjar de försiktigt treva sig fram på lulesamiska, mot en ny gemenskap.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Sommarläsning för barn och unga
LÄS MER:Fel att slå sönder Roald Dahls vildsinta egenart
LÄS MER:Inger Sandbergs konsekventa barnperspektiv var nyskapande
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
