Man bygger en by för att sedan finna den dränkt av Bolaget. Man bygger en ny by, så dränks den igen. Och igen. Och igen. Man får inte lån för att bygga ett hus fast ens kåta blivit dränkt, av den enkla anledning att man är same. Man arbetar för Bolaget för att det är där det finns arbete. Det gör ont. Det är en kollektiv smärta. Elin Anna Labbas romandebut ”Far inte till havet” är skriven rakt ur den smärtan.
Elin Anna Labba tilldelades Augustpriset i fackbokklassen 2020 för ”Herrarna satte oss hit”, och sällan har väl en fackbok varit så vacker och viktig på samma gång. Då var det tvångsförflyttningarna av samer som var ämnet. När hon nu romandebuterar är det kring ett annat övergrepp mot samer: Vattenfalls dämningar av sommarvistena vid Stora Luleälv. Svenska staten tvekade inte att offra byarna för Sveriges elförsörjning. De frågade inte ens.
Det finns ingen intrig som ska upplösas i ”Far inte till havet”, bara en berättelse som också är en smärta, som liksom flyter fram över sidorna i små vågskvalp. Ibland koncentreras berättelsen i lite större vågor, ett dödsfall, ett beslut om ytterligare en dämning, en farlig båtfärd på sjön som blivit ett hav. Sedan flyter det vidare. Formen är svår att skilja från innehållet. Det är människors vittnesmål som ligger till grund för romanen, verkliga händelser. Vi vet hur det slutade och vi vet hur det fortsätter än i dag. Men ur det har Labba skapat en fiktion som heter duga.
Det finns tre kvinnor – en dotter, en mamma och en moster som alla hanterar smärtan på olika sätt. Mostern städar och städar, håller en sjukdom hemlig och dränker sig i sjön som nu stigit över deras hem. Mamman, Rávdná, ger sig fan på att bygga ett hus med fyra hörn fastän hon inte får. När det huset sen ska dränkas trots att hon har byggt det så högt upp försöker hon och delar av byn protestera. Det dränks ändå. Gradvis försvinner hon in i en sjukdom som måste förstås i relation till det dränkta hemmet. Dottern Ingá arbetar åt Bolaget och vill helst att mamman ska sluta bråka, det är ju som det är. Karaktärerna är tecknade med omsorg, de är motsägelsefulla, ensamma, tär på varandra och tar hand om varandra. Läsaren får följa med långt in i deras känslor och tankar.
Språket är kargt, men inte hårt. Syntaxen har inte helt tvingats in i ”storspråket”, det finns något sjungande i prosodin. Korta, lakoniska meningar förbyts då och då i en lång, glimrande mening. Det är ett språk att sjunka ner i, vackert på ett sätt som gör ont. Romanen är full av meningar jag vill spara och återvända till gång på gång, för att de är vackra och fulla av de klaraste insikter.
Där ligger romanens styrka, hur ledigt den rör sig mellan den materiella världen och människans inre.
I en scen har byn bjudits in till informationsmöte med Bolaget för den fjärde och sista dämningen. Bolagschefens utsagor tycks hämtade ur ett protokoll från ett möte som skett i verkligheten. Det här är ändå en roman, någon måtta får det vara med de långa harangerna, hinner jag irriterat tänka och funderar över vanliga problem när journalister skriver romaner om historiska händelser. Men sedan beskrivs hur Rávdná känner sitt eget språk krypa ihop till en klump i henne. Hon ser upp på tystnaden som samlats under taket, vill räcka upp handen och stryka över den. Hon ser hur Bolagschefen lägger deras ord på fönsterbrädan bakom sig och lämnar dem där. Det är därför den här texten ska vara en roman och inget annat. Där ligger romanens styrka, hur ledigt den rör sig mellan den materiella världen och människans inre.
Det blir fullständigt levande, hur liten en människa kan känna sig när Bolagschefen säger att nyttan överväger skadan och att man får vara med och skriva historia när ens hem dränks.
Sjön som blivit ett hav är ytterligare en karaktär i boken, den har getts en egen röst och säger saker som ”Jag minns inga namn och nästan inga ord längre. Jag är en av de språklösa och jag väntar här.” Och det är något med tystnaden som gömmer sig inuti boken trots alla klara tankar den ger uttryck för. Den finns där, och den har något med både smärtan och vreden att göra.
Visst är romanen tragglig emellanåt och hade mått bra av lite fler strykningar. Och i berättelsens utkanter skymtar det förbi några endimensionella karaktärer som uppenbarligen bara är med för att förmedla en åsikt. Men det där går att förlåta.
Precis som med ”Herrarna satte oss hit” kommer det sägas att den här romanen är viktig. Den är inte bara viktig. Den är bra också.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Elin Anna Labba: "Jag har fått riva två hem"
LÄS MER:Elin Anna Labba romandebuterar
LÄS MER:Sommar i P1: Elin Anna Labba
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
