Första gången jag stötte på Rebecca Sands poesi var när jag arbetade med tidskriften Kritiker. Dikterna i ”Verklighetsnumret” tecknade upp en suggestiv drömlik verklighet som gjorde att jag trots dikternas mörker ville stanna i dem. Nu har Rebecca Sand debuterat i bokform med diktsamlingen ”En ensam cowgirl”. Det är en bok full av ångest och jag får också ångest av att läsa den, av den enkla anledningen att Sand tecknar upp ett mardrömslikt tillstånd där världen är en mycket hotfull plats.
I diktsamlingens första del som utspelar sig på psyket är språket en återspegling av den schizofreni som gestaltas. Det är förvirrat och betraktande med en desperation som bryter igenom: ”du är inte sjuk säger mina röster men är det inte paradoxalt att dina röster/säger att du inte är sjuk säger läkaren men jag hänger inte helt med//snälla skriv ut mig bara”. I takt med att mer medicin skrivs ut och intas skapas en ambivalens i mig som läsare: en del av mig vill skrika ”släpp ut henne”, den andra viskar försiktigt ”det går nog inte”.
Delarna utanför psyket handlar till stor del om en kärleksrelation som bäst kan beskrivas som destruktiv. Han missbrukar och jaget likaså, men hon är inte bara beroende av drogerna utan också av honom.
Det är en hopplös situation av hopp och nederlag. Relationen är nästan lika klaustrofobisk och tvingande som psyket: ”jag finns ju här behöver du drogerna frågar jag/men till och med jag hör att det låter som ett skämt/baby/han försvinner/kommer alltid tillbaka men också försvinner alltid”.
Det är verkligen svårt att skriva bra poesi om olycklig kärlek, eftersom det är svårt att få fram dikter ur den enkla vädjan ”snälla”. Sand lyckas och det ska hon ha cred för, även om jag bara vill skrika: ”sluta träffa honom”!
Det finns ett genomgående driv bort: bort från den destruktiva relationen, bort från sjukdomen. Men också bort från vardagen, som: ”har en dunkande huvudvärk/men den håller mig kvar i verkligheten/den är så grå är det normalt/att sakna sin psykos”. Jaget präglas av ett slags febrig rastlöshet som hela tiden riskerar att slå över i vansinne och gör det också, och i dikterna genererar vansinnets ständiga närvaro en laddning.
Som bäst är diktsamlingen när det är helt nattsvart. Det finns en kompromisslöshet i att skriva fram den absoluta förnedringen, att gång på gång bli bortprioriterad och gång på gång falla in i sjukdomen .I det finns en skrikande tomhet som Sand förmår gestalta.
Som i diktsamlingens avslutande dikt. Diktjaget har åkt till sin mormor och kanske ska hon kunna må bra där men: ”mormor har bakat sockerkaka men/det är gift i sockerkakan/…/jag blundar/hjärtat dunkar/det finns ingen plats för mig/ingenstans finns det någon plats för mig”.
Formen har ångestens rytm och drivet bort blir aldrig verklighet.
Ljusningen uteblir, men ”En ensam cowgirl” är åtminstone en mycket bra diktsamling.
Läs mer i GP Kultur:
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
