I Nils Håkansons förra bok, ”Ödmården”, hade inte bara riket slagits i spillror – själva språket befann sig i sönderfall under influenser av den ”nedriglendska övermagten”; de nederländska ockupanterna. Romanen utgjorde en krönika, skriven av ”archifarien” på ett språk som härjade fritt i utkanten av det dialektala, med betydelseförskjutningar och egenmäktig stavning. Visst fanns en intrig i ”Ödmården” med en ”raktor” som föll från himlen och satte saker i rörelser, men språket var bokens stora äventyr.
I ”Den blinde konungens spira” är förhållandena omkastade. Här är intrig och rackarspel huvudsaken, språket medel inte mål. Romanen är en fristående uppföljare till Håkansons debut från 2016, ”Järnskallen”, och presenteras som ”en historisk äventyrsberättelse som förenar den klassiska romanen med den klassiska superhjälteserien”. Alltså en egensinnig mix av litterära- och populärkulturella ingredienser, referenser och klichéer. Håkansons språkbegåvning som i ”Ödmården” visade på avgrundsdjup, glimmar här till mer i förbigående. Till exempel i drivet. I talspråkliga egenheter som personer i boken gestaltas med, och i ett brett ordförråd med tidstypisk prägel.
LÄS MER:Recension: "Picknick vid vägkanten" – Arkadij och Boris Strugatskij
Året är 1922 och det närmar sig jul i ett Sverige där parlamentarismen helt nyligen införts. Kvinnor får rösta i riksdagen för första gången. Kriget är över. Det är en tid av folkrörelser, motböcker, jazz och amerikanska filmstjärnor. En historisk ram som boken själv presenterar i kursiverade översikter.
I övrigt drar researchen ingen onödig uppmärksamhet till sig. En del av romanens breda persongalleri introducerades redan i ”Järnskallen”, här finns bland annat Henrich Murman, översättare och före detta agent hos ochranan; tsartidens hemliga poliskår. Samt Lydia Widén, privatdetektiv, men också grönklädd brottsbekämpare på fritiden. Tillsammans med flera andra ingår de i en löst sammansatt grupp som får uppdrag via en viss herr Agnefit, som alltid är maskerad och driver en ljusskygg verksamhet under ”det intetsägande namnet Avdelning Vanadis”. I likhet med seriefigurer är både hjältar och banditer försedda med särpräglande lyten och/eller talanger.
Efter ett inbrott på ett antikvariat, där en hovförsedd förövare försvunnit med Tycho Brahes tidigare okända sista dagbok, kastas gänget in i en intrig med extra allt: sekter och häxor; en mystisk svart omnibus; stulna leksaker och en mordisk julbock. All Stockholmsskildring till trots hinns även jubileumsutställningen i Göteborg 1923 med. Nämnde jag att det förekommer luftskepp? Och slagsmål ombord på fordon i rörelse? Ockulta riter? Det är spionroman, historia, seriealbum och äventyrsberättelse i ett. Jag imponeras av hur väl Håkanson får detta att fungera, även om vissa av superhjältedragen är i knäppaste laget.
Serietidningsaction, javisst. Men hur är det med ”den klassiska romanen” som det talas om på baksidan av boken? Ja, om den – i likhet med äventyrsberättelsen – förstås som en form för nostalgi. För hur eget genrerna än blandas, förblir ”Den blinde konungens spira” genrelitteratur, med trådar som ska gå ihop i slutet, vilket de också gör med bravur, men att samtidigt göra anspråk på att romanen ska vara något mer än detta?
Det borde vara tillräckligt för dem som söker sin läsglädje i svindlande intriger och dessutom får den välskriven och tryfferad med allehanda populärkulturella gotter. Vi andra, som är ute efter mer litterär spis, får läsa om ”Ödmården” i väntan på vad som nästa gång kommer ur detta oförutsägbara författarskap.
