Flera gånger under läsandet av Hanne Kjöllers "Dagbok från akuten", som skildrar den stockholmska sjukvården, kommer jag osökt att tänka på det gamla läkarskämtet: operationen lyckades, men patienten dog. Med tillägget: tänk så enkelt allt vore om vården inte behövde befatta sig med patienter.
Det beror inte på att Kjöller, som är fristående krönikör på DN:s ledarsida, avslöjar flera systemfel som tynger sjukvården – för det ska hon ha, det gör hon – utan på att skribenten klamrar sig fast vid sina ideologiska käpphästar, de som ständigt gnäggar att en bortskämd befolkning måste sluta krusas, och i stället bemötas med fast och tillrättavisande hand för samhällets bästa. I hennes värld vore det rent av önskvärt om vården gavs mindre resurser än i dagsläget, eftersom den då skulle tvingas skära bort all meningslös överflödsvård.
Samma käpphästar brukar borgerliga politiker rida in på varje gång nedskärningar i välfärdssystemen presenteras som satsningar eller effektiviseringar. För moderata och kristdemokratiska spinndoktorer med ambitionen att "förbättra" sjukvården, alltså skära i den samma är därför "Dagbok från akuten" en gudagåva att citera ur i politiska diskussioner.
Hos Kjöller kommer de att hitta besparingsargument som lånat legitimitet från golvet, eftersom utgångspunkten är att författaren efter tjugofem års frånvaro åter klev in i rollen som sjuksköterska på två av Stockholms akutsjukhus i augusti 2019 – och omedelbart förfasades över trilskande myndigheter, ett utbrett resursslöseri och – som sagt – bortklemade, besvärliga patienter och anhöriga som gör livet surt för den hårt prövade sjukvårdspersonalen.
Likt en raljant efterföljare till syster Ratched i ”Gökboet” häpnar hon över nittiotalister med magont och huvudvärk som på frågan om hur ont de har på en skala kan säga tio, för att sedan glo in i sina mobiler eller fråga hur lång tid det hela kommer att ta.
Det politiska pillret som Kjöller vill få oss att svälja innehåller följande: politiker, läkare och sjuksköterskor har slagit till reträtt. De hukar numera bakom rigida rutiner och stelbenta algoritmer i bedömningen av enskildas vårdbehov. Det beror på att hotet från den mäktiga myndigheten IVO, som inte vet ett dugg om hur vården egentligen funkar, har tvingat vårdpersonalen att bedriva defensiv medicin, vilket innebär rutinmässiga röntgenundersökningar och meningslösa blodprov för att kanske hitta andra sjukdomar än dem patienterna har sökt för. Det görs inte minst för att skydda personalen från det Kjöller programmatiskt menar är orättvist klander från IVO.
Ängsligheten uttrycks vidare genom vårdprofessionens oförmåga att skicka hem människor från akuten. Kjöller argumenterar både klokt och rimligt för att fler patienter borde hänvisas till primärvården än i dagsläget. Problemet är att hon inte stannar där. Noggrant journalför hon under sina pass daltandet med de vårdsökare som i dagens "jag-kultur" fått för sig att de är mer spännande än de är. Likt en raljant efterföljare till syster Ratched i ”Gökboet” häpnar hon över nittiotalister med magont och huvudvärk som på frågan om hur ont de har på en skala kan säga tio, för att sedan glo in i sina mobiler eller fråga hur lång tid det hela kommer att ta.
Jag förstår att det är frustrerande att ständigt hantera medicinskt omotiverad oro, men att Kjöller målar upp en bortskämd befolkning som ett av akutsjukvårdens huvudsakliga problem och till och med går så långt att hon delvis skyller bristande vård av en svårt sjuk gammal man på måttligt sjuka patienter som med surr om mat och kaffe stjäl arbetstid från syrrorna på golvet är magstarkt, för att uttrycka det milt.
Bra då att hennes analys fördjupas under bokens gång. Kjöllers kritik breddas till att handla om Sveriges bristande primärvård och hon kritiserar även "charlatanerna" på den digitaliserade tjänsten Kry, som skor sig på det offentligas bekostnad. I grannlandet Norge utgör 35 procent av sjukvårdens kostnader primärvård, i Sverige är siffran bara 17 procent. Om befolkningen fick bättre tillgång till landets vårdcentraler skulle resurserna på akuten frigöras till dem som är i behov av omedelbar specialistvård.
Det låter som ett förnuftigt och nödvändigt förslag, men det kommer knappast att plockas upp av borgerliga politiker i landets regioner. För det är mycket enklare att lyssna på den Hanne Kjöller som gnäller och gnäller på alla dessa "obehagsintoleranta" kravmaskiner som tydligen sitter och gnäller och gnäller på landets akutmottagningar.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Kris i forskningsfrågan” av Hanne Kjöller
LÄS MER:Recension: ”Extas i folkhemmet” av Leonidas Aretakis
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
