”Jag hatar skötsamma kurder. Inte att de är det så klart. Men att de behöver vara det”. Så står det i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis senaste roman, ”D e kroniskt”. Romanens huvudberättare befinner sig väntrummet på S:t Görans smärtklinik. Hon är fylld av smärta efter två födslar och ett humoristiskt själväckel som gränsar till perversion. ”Jag är så jävla ful. Varje kväll äter jag på det sättet att jag slänger skräp i en soptunna” och lite längre bort: ”Vita hår ligger utlagda som en hommage till döden i min mittbena”. Ibland skapar hon gastkramande kortslutningar, som när berättarjaget jämför sig själv med Hitler. ”Hitler mördade funktionsvarierade genom att duscha dem i gas. Jag mördade foster med trisomi 21 i sjukhusmiljö. Jag hade svårt att känna att det fanns en skillnad på mig och Adolf Hitler. Han gillade att vara utomhus mer?”
I sina bästa stunder låter det som en kvinnlig, nutida version av Dostojevskijs källarhålsmänniska, i sina sämsta som en hypomanisk ståuppkomiker som försöker hitta material till sitt nästa performance. Men Ringskog Ferrada-Noli lyckas med något viktigt och svårt, nämligen att göra de andra lika intressanta som sitt alterego. Vi får möta folk som är besatta av Jesus men inte bjuder på en macka, döende män som nyper unga sjuksköterskor i rumpan, japanska läkare som driver med sina patienter, ambulansförare med gasmasker som ser ut som tagna ur en apokalyptisk film och tennisspelare utan händer. Här finns också roliga spekulationer kring Lars Noréns lampor och snabba torra replikskiften mellan patient och sjukhuspersonal ”Man ser min rumpa”, ”Det är meningen” och sliskiga fraser som ”Min hjälplöshet var uppdukad som en smaskig buffé för honom”. Ibland dyker en och annan tankebild upp som får klockorna att stanna som: ”Det var visst inte bara ondskan som är banal utan även människorna som tänkte på den”.
I sina bästa stunder låter det som en kvinnlig, nutida version av Dostojevskijs källarhålsmänniska
Jag rycks ofta med och känner en sann sympati med berättarrösten, som skriver med både ett och två finger i samtidens rövhål, för att parafrasera vad som sagts om Lars Noréns författarskap. Men romanen lider av ett stort organisatoriskt problem. Den är alldeles för ofokuserad, repetitiv, och slarvigt skriven. Ibland är den även teoretiskt haltande, särskilt i passager där berättarjaget blandar funderingar kring Kant, Freud, Sartre, Lacan och Kristeva hejvilt, vilket leder till förvirrade slutsatser som: ”Så för att kontrollera njutningen, eller egentligen för att kontrollera godheten, alltså egentligen ondskan hos mig själv, så lämnade jag njutningen kvar i den dolda delen av jag:et.” Det är inte njutningen som berättarjaget vill kontrollera, skulle jag vilja hävda, utan bilden av hur denna njutning förefaller i andras ögon.
Berättarjagets stora dilemma är att hon är inlåst i ”den imaginära axeln”, ett begrepp som Lacan använde för att beskriva personer som springer efter ett socialt erkännande. Vi har alla varit instängda i en imaginär axel när vi tittat på hur folk klär och uppför sig, snarare än att ta reda på vilka de faktiskt är, eller när vi delat upp världen i goda och onda, utan att få syn på förövaren inom oss. Den imaginära axeln föder spegelrelationer som omöjliggör sanna möten. Berättarjaget tycks vilja ta sig ut ur sin imaginära axel. När hon då och då lyckas, i sina möten med det radikalt främmande både i och utanför henne själv, utan att försöka sätta snabba etiketter på vad detta något är – ja då uppstår något alldeles magiskt, nämligen ren och skär litteratur.
Läs mer i GP kultur:
LÄS MER:Caroline Ringskog Ferrada-Noli: ”Folk kommer tro att jag är helt sjuk i huvudet”
LÄS MER:Rika killars kvinnor
LÄS MER:Recension: ”Åsnans år” av Athena Farrokhzad
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
