Malin Isakssons biografi över sin farmor Ulla Isaksson, född Lundberg (1916–2000), startar mitt i en livskris. Året är 1947 och den 31-åriga Ulla, gift tvåbarnsmor och djupt rotad missionsförbundare, överges av maken. Hon reser till Sigtunastiftelsen för att skriva och läka.
Vistelsen leder till omvärderingar av tron, en romans med poeten Karl Vennberg och en nystart i författarskapet. Med fjärde romanen ”Ytterst i havet” (1950) och det publika genombrottet ”Kvinnohuset” (1952) blir Ulla Isaksson en av sin tids mest tongivande. Regissörer som Ingmar Bergman, Vilgot Sjöman och Gunnel Lindblom hör av sig om manussamarbeten. Hon väljs in i Samfundet De Nio.
Författaren och skrivpedagogen Malin Isaksson har skrivit en bok om farmodern som varvar livshändelser, utdrag ur efterlämnade papper, nedslag i romanerna och personliga minnesbilder. Somrarna på Orrön i Stockholms skärgård, skollov i enplansvillan i Lerum. Samtal om livet och kvinnohistorien – Selma Lagerlöf, Ellen Key, medborgarskolan på Fogelstad och Elin Wägner. Om den senare skrev Ulla för övrigt en tvåbandsbiografi tillsammans med make nummer två, litteraturhistorikern Erik Hjalmar Linder.
Relationen till farmodern beskrivs som ”himlastormande”. Ulla förkroppsligar frihet, men bär också på ångest och kan vara gränslös. Ur generationsavståndet växer en särskild gemenskap, som i biografins efterhandsperspektiv också laddas av delade författarerfarenheter. Vad betyder det att vara en skrivande människa?
En i yttre mening privilegierad uppväxt förmörkas av moderns stränga blickar på varje avsteg från det behagfulla.
Kring farmor finns en magi. När familjen dödstädar efter henne singlar plötsligt sedlar ur böckerna som plockas ner från hyllorna. Där finns låda efter låda med manus, anteckningsböcker och brev, som staplas och stuvas undan.
Tills Malin Isakssons far och Ullas son, Hans, känd förläggare på Bonniers, plötsligt dör femton år senare. Då kräver de där lådorna förnyad uppmärksamhet. Kampen med dem och deras innehåll bildar en särskild berättelsetråd. Arbetet med att forsla och packa upp beskrivs ingående. Liksom den mödosamma processen att sortera, läsa, strukturera och så småningom börja skriva.
Resultatet blir en effektivt berättad, drygt 200-sidig historia om kvinnoliv, relationer och skrivande. Förmedlad genom ett slags gestaltad saklighet, där kärnfullt sammanfattade yttre skeenden byggs ut och fördjupas genom utdrag ur brev och dagböcker. Fortlöpande frågor riktade till materialet och farmodern skänker framåtrörelse. Med till synes lätt hand tecknar Isaksson kontur utan att stänga tolkningsvägarna.
Flickan Ulla framstår i sondotterns blick som intellektuellt brådmogen, med en tidig längtan till läsande och skrivande. En i yttre mening privilegierad uppväxt förmörkas av moderns stränga blickar på varje avsteg från det behagfulla.
Olika aspekter av moderskap blev för övrigt något av författarskapets signum. Ulla Isakssons romankonst erbjöd ett slags brygga mellan efterkrigstidens pragmatiska familjedebatt och 1970-talets tredje våg av kvinnorörelse, med relationer och livsval som återkommande smärtpunkter.
När en grupp feministiska litteraturvetare med Maria Bergom Larsson i spetsen gick samman i Dagens Nyheter och beskyllde hennes kvinnosyn för att vara traditionsbunden och moraliserande tog det särskilt hårt. Trots sin egen omvärdering av tro och liv ansågs hon inte tillräckligt radikal.
Här blir ”Boken om U” ett spännande generationsdokument som fångar hur tankebanor formas av rådande mentalitet och personliga livsomständigheter.
Biografins titel är en tydlig pendang till ”Boken om E” (1994), som Ulla Isaksson skrev om maken Eriks väg in i demensen. Den första av farmoderns böcker som Malin Isaksson hävdar att hon läser när den kommer ut – ”de andra har jag sparat för att ha något kvar av henne när hon dör”.
Titeln ”Boken om U” återkommer också i en av de efterlämnade anteckningsböckerna. Kanske planerade Ulla en bok om sitt liv, ett projekt som barnbarnet fått i arv – ”alla berättelser hon traderade in i mig om livet, om sin egen kamp, om att vara kvinna. En familjemytologi.”
Sådana bär alla med sig, även om få sätter dem på pränt. Det slår mig att lådorna med dokument som hittills format så många författarbiografier lär bli allt sällsyntare i takt med att kommunikationen flyttat till digitala plattformar.
Hos Malin Isaksson är de handskrivna källorna en central dialogpartner. Men de bråkar också med henne. Parallellt med historien om farmoderns liv och verk får läsaren följa den mödosamma arbetsprocessen, tvivlen och de återkommande känslorna av otillräcklighet. Hon är ju varken forskare eller kan hantera ett arkiv.
Tills sist finner hon ändå sin röst, just som praktiker – författare och läsare. Därmed kan ett flöde upprättas: ”Dina ord och mina, farmor. Sida vid sida.”
Läs mer i GP Kultur:
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
