Inför att jag skulle föda barn tidigare i år fick jag gå på föreläsningar i vårdens regi, för att få ett hum om saken. De blivande föräldrarna hade oroliga frågor som rörde bland annat förlossningsskador och platsbrist. Sjukvårdens företrädare gav vid flera tillfällen ett förbluffande svar: att ”media” tyvärr har skrämt upp människor.
Detta samtidigt som Sahlgrenskas verksamhetsutvecklare inom obstetrik, i GP 30 oktober 2018, angav ett "Uppdrag granskning"-reportage från 2011 som en avgörande faktor för att sjukhuset har minskat förlossningsskadorna. Innan dess hade man ”inte en aning” om omfattningen.
LÄS MER:Östra öppnar akutmottagning för gravida
Lisa Bjurwald sätter denna märkliga erfarenhet, att journalister bannas av sjukvården när de presenterar fakta, i ett större sammanhang. I "BB-krisen" tar hon ett brett grepp om sjukvårdsområdet och tecknar en översiktlig bild av inte bara en, utan flera kriser. Kriser som har blivit permanenta. Runt om i landet träffar hon aktivister, barnmorskor och patienter. Hon skriver om brist på ansvarstagande, borttappade förlossningsmiljarder och ett på sina håll närmast patologiskt motstånd mot kejsarsnitt, som får katastrofala konsekvenser.
Ämnet är hett. Mest uppmärksamhet har bristen på förlossningsplatser fått, följt av vägförlossningar i de norra delarna av landet. Men Bjurwald visar att det finns fler problem än de mest uppenbara. Dit hör attityder och bemötande. Kvinnor berättar om hur de negligeras, bagatelliseras och förlöjligas både i livets kanske mest sårbara ögonblick och i eftervården. Konsekvenser för vårdgivarna uteblir. De instanser som ska skydda patienternas intressen är påfallande tandlösa.
Genom sociala medier, och deras samspel med traditionella medier, har patienterna de senaste åren fått möjlighet att bryta ensamheten. Här hörs deras röster av smärta och vrede, men många av dessa röster når aldrig de ansvariga. Hur många psykiskt eller fysiskt förlossningsskadade, med ett nytt liv att vårda, orkar driva sin sak gentemot en part som ogärna lyssnar?
En av Bjurwalds viktiga poänger är skevheten i det mått som oftast används för att mäta kvalitet. Förlossningsvården sägs vara i ”världsklass”, detta uttjatade begrepp, eftersom bara en handfull kvinnor dör varje år. Frågan är om ett land som Sverige ska lägga ribban på den nivån. Överlevnad är trots allt att förvänta här på nationernas gräddhylla. Diagnoskoder för vanliga förlossningsskador saknas ännu, därmed blir de osynliga. Och hur mäts flashbacks, stress och krossad tillit?
LÄS MER:Recension: Maxida Märak - Utopi
Några delar är inte lika glasklara. Till exempel kritiserar Bjurwald naturlighetsvurmen som prisar förlossningar utan smärtlindring. Samtidigt finns de kvinnor som inte fick välja bort, som klagar på övermedikalisering där de hade velat vara utan. Och där Bjurwald ser önskan om hemförlossningar som ett nedslående symptom på brister, ser andra hemförlossningar som något i sig positivt inom valfrihetens gränser. Polemik för polemikens skull? Inte alls, men flera saker kan vara sanna på samma gång.
Bjurwald rör sig annars bortom schablonbilder, bortom förenklade förklaringsmodeller. Allt är inte resursfrågor. Däremot hänger allt samman – hur vårdpersonal värderas och slits ut, bristen på kunskap om kvinnors anatomi, bristen på insikt kring den egna kunskapsbristen och en nedlåtande syn på kvinnor som simulanter, hysterikor och omyndiga.
Boken är den första i sitt slag, och bland mer eller mindre välkända böcker om profylaxandning, vaginal födsel och amning tar den upp en efterlängtad plats som en beskrivning av kvinnors villkor, i Sverige, i dag. Här finns många möjligheter att gräva vidare.
