3-6 år: ”Barrbarnet” av Klara Bartilsson, Natur & Kultur
Med en mycket komprimerad formulering kan Klara Bartilssons bilderbok “Barrbarnet” sägas handla om att alla är olika och att det är okej. Och att alla mår bra av acceptans.
Det är ju inte precis ett ovanligt tema i barnböcker, där förekomsten av en didaktisk och moralisk poäng är nästan självskriven. Men ibland är poängen inte bara förväntad, utan också rörande, mystiskt och klurigt poetiskt serverad, som här i ”Barrbarnet”.
Vad är egentligen ett barrbarn? Svårt att säga, men det är en stickig figur, och i Jones, Brittens och Mickys ombonade stuga knackar det på en sådan varelse en dag. De ger henne syltsmörgås och börjar kalla henne Barrbro.
Tyvärr barrar Barrbro väldigt mycket och en dag blir Jones tokig på allt vasst skräp och får ett utbrott. Och Barrbro försvinner till skogs. Efter en tid får stuginvånarna skavigt samvete och ger sig ut och letar, och när de omfamnar den återfunna figuren tappar hon alla sina vassa barr och blir mjuk och glänsande som ett granskott om våren.
”Barrbarnet” är en sorglustig bok där medkänsla och vardagskomik samsas med en bildmässigt snudd på bisarr känsla, framkallad av figurernas vuxet mänskliga anleten inbäddade i djurgestalter.
Det är skönt att de visar sig vara fulla av värme. Annars hade de varit en aning otäcka.
3-6 år: ”Räven som lärde sig cykla” av Marcus-Gunnar Pettersson, Lilla Piratförlaget
Bilderböcker med ganska mycket text kallas ibland texttunga, och skulle gjort sig bättre som kapitelböcker. Men ibland är det härligt med ett ymnigt flödande textberättande till all bildrikedom, som i Marcus-Gunnar Petterssons nya bok “Räven som lärde sig cykla”.
Titeln klingar av fabel, och här är gott om förmänskligade djur, men sensmoralen saknas. Det är helt enkelt en medryckande berättelse om byggande av vänskap – och av cyklar.
Huvudpersonen Räven är heller inte listig, i den vanliga betydelsen att han är lite taskigt smart, som i fablernas värld. Men han är intresserad, ambitiös och ordningsam, och när en dag en något framfusig pelikan hojar förbi och kräver något att släcka törsten med, börjar Räven grunna på om han själv skulle kunna få ihop något som liknar en cykel av allt skrot han samlat och snyggt kategoriserat.
Det är ingen intrigmässigt överraskande eller nyskapande historia, men ändå känns den så när jag läser den. Förmodligen för att den lågmälda humorn i texten (“Räven tycker att fågeln är lite påflugen”) korresponderar så fint med de detaljrika bilderna. Kroppsspråk, mimik och attityd hos djuren ihop med den vänligt lösningsorienterade handlingen bildar en både mild och trösterik och samtidigt uppslukande berättelse.
12-15 år: ”Djupvattnet” av Marit Sahlström, Bonnier Carlsen
Det finns en scen i Marit Sahlströms “Djupvattnet” som biter sig fast. En morfar berättar för sitt barnbarn om några stadsbor som kom till bygden och inte kunde förstå hur själva landskapet är länkat till den mytomspunnet bottenlösa sjön Djupvattnet.
Att man inte kan bygga hus hur som helst och var som helst, för marken vet själv vart den lutar, och det hjälper inte hur många lass grus man än stagar upp med – så det nyproducerade lyxhuset glider obarmhärtigt mot vattnet och uppslukas, som hade det aldrig funnits.
Så får det inte gå med Simon, tänker Milo. Familjen tillbringar sommaren hos morfar på landet och Milo tänker knappt på annat än hur storebror ska bli sig själv igen. Mer än ett år har Simon bara stannat hemma, förmår helt enkelt inte gå till skolan, sitter bara i sitt dunkla rum.
Men hur hindrar man en älskad bror att glida ner i mörkret? Familjen kämpar med lass efter lass med stabilitet och kärlek, de stagar upp, men Simon verkar onåbar, opåverkbar.
Det är svårt att skriva om den här romanen utan att avslöja för mycket. Men den är å andra sidan så suggestivt och känsligt formulerad att jag skulle kunna läsa den med samma behållning igen, med de viktiga pusselbitarna frilagda.
Som sommarskildring är den klassisk, med skogsmiljön, en förbiglimtande men betydelsefull räv, fiske och stillastående hetta, och till det lägger Sahlström en förtvivlad dykning in i folklore och vidskepelse. Milo provar allt.
”Djupvattnet” är, utifrån förlagens åldersindelning, tänkt för läsare mellan 12 och 15 år, men kan förstås läsas av äldre också.
Intressant nog kom det en mellanåldersbok med samma grundproblematik i intrigen tidigare i år, den likaledes fint skrivna och engagerande “Det värsta som kan hända är allt” av Cina Friedner.
12-15 år. ”Bitarna” av Rebecka Åhlund, Gilla Böcker
Ensam i stan – kanske var P C Jersild först med det i sin “Barnens ö” från 1976, där 11-årige Reine inte alls är på barnkoloni utan drar runt i Stockholms innerstad en hel sommar. Motivet är populärt och bara de senaste åren har det kommit flera böcker på temat ung klarar sig själv.
Det kan vara av typen “dråplig semesterfamilj med många barn glömmer ett av dem hemma”, som Christina Lindström gestaltar det i “Totalt bortglömd”. Eller av vasst realistiskt smärtsam och sorglig karaktär, som i Lova Laksos djupt berörande “Utan att passera gå”.
Här finns ganska mycket svärta sett till intrig och karaktärer, men på något vis blir stämningen aldrig särskilt tung för det.
Rebecka Åhlund hamnar i sin första tonårsroman “Bitarna” någonstans mitt emellan. Här finns ganska mycket svärta sett till intrig och karaktärer, men på något vis blir stämningen aldrig särskilt tung för det.
Boken går lätt att läsa, Åhlund skriver medryckande och bildrikt.
Det handlar om Dina, någonstans i första hälften av tonåren, vars mamma försvinner en hel sommar. Vi förstår att mamman har psykiska problem och att detta hänt förut, men då fanns farmor, som nu är död.
Dina är pank och hungrig, men kan oftast äta middag hos kompisar. Hon är orolig för mamman, men genomlever också sin första förälskelse, fint och trovärdigt skildrad.
Det finns gott om knarklangare i området och hon provar också en halv tablett men vill inte göra om det.
Bästisen lever i en kärnfamilj med snälla föräldrar som har regler, men pappan röker marijuana på balkongen. På det hela taget balanserar Åhlund sitt stoff så att det aldrig känns riktigt så hårt och tufft att det inte går att läsa med nöje och nyfikenhet. Och det är väl bra?
Jag längtar inte efter mer explicit elände i tonårsböcker, det finns gott om det – ändå är det lite som om romanen tassar omkring i utmarkerna av något annat.
Läs mer i GP Kultur:
