Steinar Opstad gjorde succédebut med samlingen ”Tavler og bud” 1996 och har sedan dess gett ut ett flertal diktsamlingar varav flera numera också, mycket glädjande, föreligger i svensk språkdräkt. Senast i raden av dessa är ”Att vara flera” (på norska 2022), översatt av författaren Marie Lundqvist som jag uppfattar som en temperamentsmässig bundsförvant med Opstad. De delar allvaret och mörkret och också, tänker jag, en stor tilltro till diktens möjligheter. ”Poesin var en slags livredning”, säger Opstad i ett samtal som återfinns på Youtube. Det är ett av flera sätt att formulera denna tillit.
I läsandet av ”Att vara flera” känns mycket igen. Opstad skriver om familjen, om skrivandet, om gud och om ett jordbrukslandskap som är honom väl bekant men också, precis som guds närvaro, under förhandling. ”Jag har varit borta för länge från åkrarna / för att kunna vara med och skörda”, skriver han och fångar på så vis in en viktig upplevelse av att såväl ingå i samhörigheten och traditionen, men att också delvis fjärmat sig från den.
Skrivandet blev ett sätt att sluta magra, ett sätt att överleva.
Opstads dikt är igenkännbar och utsökt. Den är självklar på ett vis som vittnar om ett långsamt, kanske mödosamt, skrivarbete som sätter noggrannheten i högsätet. Det finns på ett plan något klassiskt och tidlöst över den. Opstad skriver centrallyrik, pronomen ”jag” är frekvent, dikterna hålls ofta samman av ett medvetande som tydligt framträder i texterna, men det är ett medvetande som samtidigt kan hotas, vara på väg bort, implodera. I bokens andra avdelning, som heter ”Inmagring”, tittar diktjaget tillbaka på en tidigare inkarnation av sig själv och fram träder en sentida släkting till Franz Kafkas svältkonstnär. Det manifesta medvetandet, som bär dikterna, håller på att försvinna, tunnas ut. Opstad skriver: ”Jag ville vara tunn som en osynlig tanke / som går genom en folkmassa / När de vänder sig om efter tanken / är den redan borta”. Existensen, liksom diktens olika uppenbarelseformer, darrar i denna och i andra, likartade formuleringar till. I min läsning kopplar jag dessa självframställande svältminnen till den betydelse Opstad tillmäter poesin i citatet ovan. Skrivandet blev ett sätt att sluta magra, ett sätt att överleva.
Första avdelningen i ”Att vara flera” heter ”En mindre” och en central problematik är faderns bortgång. Fler blir färre. Så ser ofta åldrandet ut. Den bild som träder fram av fadern i elegierna över honom är milt motstridig. Ingen gloria, inget monster. Han sörjs men han upphöjs inte. Han ”förstod inte / mina flickaktiga gester / eller min längtan efter att dansa och dikta”. Med dikten ”Inbjudan”, samlingens längsta, lyckas Opstad skriva en dikt om sorg och saknad som tar fasta på tacksamheten. Frasen ”Det var bra att” repeteras och blir till ett mantra i en rymlig dikt där såväl mörker som ljus, som burleskerier får plats. Det står: ”Det var bra att solen lyste in i kyrkan”, men också att det var bra att diktjaget ”inte krockade ännu en gång när jag var på väg till begravningen”.
Det näraliggande, familjen och jordbrukslandskapet, blir Opstads nyckel in till de existentiella frågor han vill adressera. Far och mor, fälten och flyghavren hamnar gång på gång i fokus. I den korta dikten ”Sakura” kommenterar så Opstad sin palett: ”I dikt efter dikt skriver jag far och mor / Så mycket av mitt liv har bestått / av detta enda tema / så som körsbärsblomningen om våren består / av tätt med vita blommor alldeles intill / den smala grenen”.
Jag tror jag stoppar där.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Mariabiotoperna” av Casper André Lugg
LÄS MER:Recension: ”Ruiner, andra häftet (XXIII–XLIV)” av Fredrik Nyberg
LÄS MER:Recension: ”Använd dem som du vill” av Lina Rydén Reynols
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
