När jag var barn blev jag närmast tokig av att inte förstå hur Atlas lyckades hålla jorden på sina axlar. Vad tog han spjärn mot? Det var långt mycket senare jag förstod att det var himlavalvet han bar på sina axlar, eftersom grekerna trodde att himlavalvet var rund som en boll. Finns det något mer lustfyllt än att påträffa den egna kunskapens gränser? Men som kritiker vågar vi sällan erkänna när ett verk är oändligt mycket större än summan av alla de teorier vi kan uppställa om den. Men nu har det hänt. Aris Fioretos "Atlas" är en hyperestetisk, fullkomligt delirisk hybrid mellan prosa och essä, men också mellan essä och bildatlas, som fått den smått freudianska undertiteln ”fallstudier”.
LÄS MER:Recension: "Språkets sjunde funktion" av Laurent Binet
Och fallstudier är det allt, för Fioretos har studerat människans fall och förfall men också allt som är fallet, eller rättare sagt ”var” fallet, under förrförra sekelskiftet när västerlandet hamnade i en rävsax, mellan medicinens försök att skapa en ny människa genom studerandet och eliminerandet av anomalier och Freuds omkullvältande av människans nyvunna herravälde, genom sitt blottläggande av det undermedvetnas labyrinter. Men Atlas betyder också Salta, hoppa, om man läser ordet baklänges.
Det finns hopp i fallet, men för att kunna blicka uppåt, måste människan först och främst blicka neråt. Makro- och mikrokosmos hänger alltid ihop.
Fioretos inleder "Atlas" med en paratext à la Cervantes, genom att hävda att boken skall ha skrivits av en viss Iris Frost, som ägnade de sista åren i sitt liv, åt att försöka förstå sig på Fioretos romantrilogi om Irma Maak, Sascha Knisch och Nelly Becker. Romanerna representerar tre organ: hjärnan, som kopplas till friheten, könet som kopplas till driften och hjärtat som kopplats till känslan. Nelly Becker väljer att dö. Hon styrs av känslor. Är det därför hon går under? Och hur ser det egentligen ut med de andra romangestalternas förfall? Frost lämnar en plastpåse från Vivo (”jag lever” på latin), under sin säng innan hon dör med alla sina randanmärkningar, som utgör "Atlas" huvudkropp. Iris Frost, vars namn klingar som en sammanslagning av Aris och (Katarina) Frostenssons skallar, (de skrev ju en bok som heter "Skallarna" tillsammans 2001), kan också ses som bilden av en frusen iris: regnbågshinnan som justerar pupillen, som fryser till is i dödsögonblicket, men också vid ren och skär fascination.
LÄS MER:Stram och rolig Norén om döden
Iris Frost försöker förstå hur allt hänger ihop i Fioretos romaner och fylla ut det som stod mellan raderna. Hon växlar hela tiden den dödliga och den livsgivande fascinationen, men också mellan fragmentet och helheten, det neurotiska detaljseendet och det psykotiskt, paranoida allseendet, som kan uppkomma inför så disparata fenomen som siamesiska tvillingar, lustmördare, gåshud, svindel, tvivel, strumpteorier, perversioner, skallkartor, hjärnklubbar, saturnusberg, Georgij Gurdjieffs lära om ”fjärde vägen”, men också fantomsmärtor, sjöhästar, köldfetischism, ideala samhällen, galna vetenskapsmän, adamsäpplen och daidaistiska föreställningar, solhälsningar, skadlig litteratur, rorschachtester, psykolokalisering, iriseringar, världar inuti världar och oändligt mycket mer.
Här finns också en man som inte upplever att han har någon kropp vid namn Leo Tager, som jag tolkar som Fioretos egentliga alterego, för vad är Fioretos om inte ett Homunkulus, en man utan kropp, som försöker bli en kropp utan huvud, likt den franska filosofen Georges Batailles revolutionära Acéphale-figur, vars huvud, eller rättare sagt, dödskalle förflyttats till könsorganet? Men om Batailles excesser leder till ett erotisering av ondskan, så lyckas Fioretos med något så storslaget som att erotisera godheten. Men ondskan finns hela tiden där, bakom hörnet, mellan raderna, i ögats vita fläck, i det vi inte lyckas få syn på, hos oss själva och boken är fylld av välplacerade vita fläckar, som uppmanar oss att våga se, men se vad? Golemet, monstret inom oss?. Är bildromanens nyckel "Per Monstram ad Astra"? Jag bestämmer mig för det.
LÄS MER:Recension: "Solenoid" – Mircea Cartarescu
Fioretos har härmed slagit följe med Sebald, Umberto Eco, Cartarescu och Perec i en roman om romaner som både skrivits och kanske kommer skrivas. Ett laboratorium. Ett makrokosmiskt mysterium. Ett psykoanalytiskt kuriosakabinett. En visionär roman som sätter människan i rörelse. En varmblodig roman om en kallsinnig historia. En lärobok i empati. Ett farmakon. Ett mästerverk!
