Parallellt med läsningen av SR-journalisten Pontus Mattssons reportagebok Sverigedemokraterna in på bara skinnet kablas ytterligare avslöjanden om höga SD-funktionärer ut; denna gång om deras humor och musiksmak. Somalier är uppenbarligen comme il faut att skämta nedsättande om i partiet, och en tonsättning av den gamle nazisten Sven Olov Lindholms Friheten leve är enligt ungdomsförbundsordföranden en cool antimarxistisk låt.
Pontus Mattsson har till skillnad från kollegorna på Kaliber inte infiltrerat, istället har han under lång tid på traditionellt vis bevakat partiet. Mattsson finns på plats på kommunkonferenser och på sjaskiga partiexpeditioner. Effektivt täcker han in det mesta från partiets brunmelerade barn- och ungdom och den "make over" efter dansk förebild ledningen i dag säger sig ha genomfört, till vad valforskare tror om deras möjligheter att bryta fyraprocentsvallen. Det är ett gott journalistiskt hantverk - även om Mattssons något strama reportagestil emellanåt lånar formen av en rapport.
Som synes inga sensationella avslöjanden med dold inspelningsutrustning. Fast å andra sidan rymmer partiledningens offentliga och mer verserade uttalanden allt man behöver veta: betydligt färre invandrare, inga moskéer (de hör inte hemma i den svenska stadsbilden) och istället för multikultur ska vi återupphöja gammeldansen till nationellt folknöje.
Ett folk, ett språk, ett land - det nationalistiska credo som mättat den europeiska jorden med blod och som måste bekämpas med demokratins alla till buds stående medel.
Samtidigt kan jag inte skaka av mig känslan att dessa granskningar (i radio eller i bokform) emellanåt låter symptomen skymma orsaken. Alltså: är verkligen problemet att eventuella sympatisörer inte vet vad Sverigedemokraterna står för? Eller är det snarare att de vet väldigt väl vad partiet tycker - även utanför offentligheten - och justdärför överväger att lägga sin röst på dem.
Att det existerar ett stort glapp mellan de etablerade partiernas och väljarnas inställning till invandring och multikultur är ingen hemlighet, vilket Mattsson också noterar och till viss del problematiserar. Han låter Henrik Oscarsson, statsvetare vid Göteborgs universitet, definiera SD:s väljare, "de icke representerade", de som fastnat i modernitetens bakvatten och upplever sig svikna av demokratin.
Om de blir fler, och Sverigedemokraterna parasiterar på den livskänslan. Då är det något betydligt mer svårhanterligt som måste granskas.
