Att vara barn kan vara som att leva i en serie av små och stora apokalypser. Just när man tror att man har ett hyggligt grepp om tillvaron händer något som får världsbilden att rämna och kräver att man bygger nytt och tänker om. Ungefär så är det i Pija Lindenbaums bilderböcker om Gittan. Att världen går under och återuppstår med fantasins hjälp hör till vardagen.
I den senaste boken Gittan gömmer bort sej, den fjärde Gittanboken på elva år, är det känslan av skuld som får Gittans värld att kollapsa. Under ett besök hos kompisen Hjördis en trappa upp råkar Gittan tappa en baby i golvet och blir utskälld av en barnvaktstjej; den coola Puma med tatueringarna, som Gittan beundrar så! Med is i kroppen rusar Gittan hem och gömmer sig i en garderob. Skammen är stor. Men så händer det som brukar hända i Gittans värld: gränsen mellan fantasi och verklighet löses upp och djuren kommer till hennes hjälp.
Den här gången är det ett gäng sympatiska gnagare som hoppar fram ur Gittans undermedvetna och erbjuder sina tjänster: Vill Gittan vara i deras famn? Ska de tycka synd om henne? Vill hon räkna deras tår? Nej, först när det visar sig att djuren är sugna på att slängas omkring och ramla i golvet och slå sig hårt börjar skulden lossa sitt isande grepp om Gittan.
Jag vet få som i ord och bild kan gestalta fantasins parallellvärld så väl som Pija Lindenbaum. I Gittans värld är fantasin inget påhitt underordnat vardagsrealismen, utan ett skikt av tillvaron som finns närvarande hela tiden. Med enkla medel och en aldrig sviktande lojalitet med barnets behov berättar Lindenbaum en rolig, trösterik historia om hur en värld kan lekas hel; när Gittan tar kommandot över djuren tar hon samtidigt kommandot över den egna tillvaron.
Berättelsen är normkritisk utan att undervisa. Inga pekpinnar. Däremot är Lindenbaum väldigt bra på att skildra den igenkännbara vardagen samtidigt som hon utmanar föregivet tagna hierarkier. Att göra den försiktiga, iakttagande Gittan till huvudperson är ett underbart synliggörande av alla försiktiga barn.
Den som har följt Gittan från första boken kan tycka att de hört historien förut men jag tänker tvärtom, att det ligger ett värde i upprepningen. Ingen av uppföljarna lodar riktigt så djupt i de existentiella frågorna som Augustprisvinnaren Gittan och gråvargarna, inte heller denna bok. Och ändå. Gittans värld är så rik att jag mer än gärna återvänder dit.
Född 1955 i Sundsvall.
Författare, formgivare och illustratör.
Debuterade 1990 med bilderboken Else-Marie och småpapporna.
Har bland annat belönats med New York Times barnbokspris för illustrationerna till Boken om Bodil och Elsa Beskow-plaketten för illustrationerna i Bra Börje (1993).
