Tiden börjar bli knapp, dags att se tillbaka, konstaterade Paul Auster i Vinterdagbok 2013. Den utgick från de märken och spår som ett 64-årigt liv avsatt på hans kropp. I den nya självbiografin Rapport från insidan vänder han i stället blicken inåt och undersöker den mentala process som skapat den man som är Paul Auster: Författare som förnyade romanen vid 1980-talets slut och en gång för all installerade den misslyckade detektiven som huvudfigur i den postmoderna litteraturen.
Riktigt så högtidligt uttrycker han sig förstås inte. Den lite lekfulla och alltid vackert avvägda ton som är Paul Austers kännemärke karaktäriserar även Rapport från insidan. Den är som det mesta han skrivit en njutning att läsa och Ulla Roseens översättning som alltid förnämlig. Men det som slår mig är att när Paul Auster nu kommit till den position då det är dags att beskriva det egna livet infinner sig den logik och det starka subjekt han plockat isär i alla sina romaner.
Alltsedan 1980-talets trilogi om New York har Auster visat på slumpens och tillfälligheternas betydelse, bristen på logiska samband och människors bräckliga och osammanhängande subjekt. När han skriver sina barndomsminnen förvandlas emellertid tillfälligheterna till tydliga konsekvenser av ett livssammanhang som ger specifika konsekvenser och ett logiskt mönster avtecknar sig. När man läst Rapport från insidan har man en stark känsla av att Paul Auster inte hade kunnat vara någon annan än ”Paul Auster”.
Boken består av fyra delar. Den första beskriver en ensam judisk pojkes uppväxt i 1950-talets USA. Det är en gripande historia som han tidigare berört i romanen Att uppfinna ensamheten, men om det då handlade om en otillgänglig far handlar det denna gång snarare om en begåvad pojkes sökande efter extrafäder.
I den andra delen beskrivs två avgörande filmupplevelser. Den tredje består av utdrag ur de brev han skrev till sin käresta under collegetiden och låter oss följa en självhögtidlig ung mans förvandling till en socialt engagerad person. Den fjärde utgörs av ett antal svartvita bilder.
Den konventionelle läsaren förväntar sig naturligtvis ett antal bilder ur det privata familjealbumet. Mamma, pappa, Paul som pojke, flickvän, hustru … Men alls icke. Bilderna dokumenterar i stället den verklighet som Auster rört sig i mentalt och fysiskt. De är tagna ur de filmer han berättat om, avbildar gator där han gått, restauranger där han ätit och det campus där han deltog i studentockupationen på 1960-talet.
Auster klagar över bristen på privata fotografier och man skulle kunna se dessa bilder som en dålig ersättning. Men snarare fungerar de som en effektiv påminnelse om det materiellas betydelse och att de sammanhang vi finns i formar våra handlingar lika mycket eller mera än våra medvetna val.
På samma sätt fungerar det andra avsnittet där han helt överraskande bryter barndomsberättelsen och mycket ingående redogör för två filmer han såg som barn. Han har kallat avsnittet Två slag i huvudet och grovt sammanfattat kan man säga att det var när han som tioåring såg filmen I skräckens klor som han insåg människans litenhet och att det var när han fyra år senare såg Jag är en förrymd kedjefånge (varje dag i en hel vecka) som han förstod att livet inte är rättvist och att ärlighet och hårt arbete inte alltid lönar sig.
Det säger något om Austers litterära förmåga att han, trots att det är två filmer jag aldrig sett och aldrig skulle välja att se, läser det långa och detaljerade avsnittet med samma andlösa fascination som han en gång såg filmerna.
ÄMNET
Med tvillingboken Vinterdagbok (2013) berättade Paul Auster om sitt liv utifrån kroppens upplevelser. I den nya självbiografin Rapport från insidan vänder författaren istället blicken inåt och undersöker den mentala process som skapat honom.
SKRIBENTEN
Lisbeth Larsson är professor i litteraturvetenskap och medverkar regelbundet i GP. Recenserade senast Jens Andersens Denna dagen, ett liv. En biografi över Astrid Lindgren.
